Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför blir vi så provocerade av ”monstret” Amy Chua?

/

Amy Chua är mamman från helvetet. Super-Nannys uppfostringsmetoder är rena curling-skolan i jämförelse.

Annons

Amy Chuas barn är förbjudna att leka med kompisar, vara med i skolpjäsen, få lägre betyg än MVG och de har inte heller tillåtelse att gnälla över förbuden. Deras karaktärer ska danas genom ädlare sysselsättning som läxläsning och klassiskt piano- eller fiolspel. Inte en kvart om dagen, utan timme efter timme efter timme tills de är bäst.

Smaken av seger efter hårt arbete är vägen till god självkänsla och styrka, är Amys övertygelse. Och lydnad är en dygd som leder bort från förfall. Genom hot, straff och allvarliga kränkningar förbereds barnen för framtiden. En protesterande treåring ställer Amy helt enkelt ut i kylan tills hon fogar sig.

Amy Chua är den 49-åriga juridikprofessorn på Yale som i sin sjävbiografiska berättelse ”Tigermammans stridsrop” avslöjar de brutalt strama tyglar hon håller sina två döttrar i, enligt kinesisk tradition. Boken har orsakat stort rabalder världen över och gjort att debatten om hur vi ska uppfostra våra barn flammat upp på nytt.

Amy och jag har i grund och botten samma budskap: Du kan bli vad du vill när du blir stor, om du vill tillräckligt mycket och är beredd att lägga ned det jobb som krävs. Men för den kinesiska tigermamman är fri vilja en styggelse – hon visar kärlek genom att vakta bakom den pianospelande dotterns rygg, förbjuda henne att dricka vatten eller gå på toaletten, kalla henne ”sopa” och tvinga henne att öva hårdare. Det är Amys sätt att bekämpa lathet, vulgaritet och bortskämdhet.

När barnen var små undvek jag många konflikter genom att direkt inse att man inte kan tvinga någon att svälja, somna eller bajsa. Som den västerländska slappa mamma jag är har jag lagt till fler saker på listan, som jag kan uppmuntra och motivera dem att göra, men aldrig tvinga dem till.

Så varför blir vi så provocerade av ”monstret” Amy Chua?

Att vi reagerar på övergreppen är så självklart att det inte behöver orsaka diskussion. Dessutom gör Amy bot och bättring innan historien tar slut. Hon får ny insikt när den yngre dottern gör uppror i tonåren. Amy låter den 13-åriga Lulu fatta egna beslut när priset blir för högt: att riskera att förlora henne för gott. Genom hela berättelsen finns ett stråk av självdistans som om hon vill försonas med oss: Se vad knasigt jag betedde mig, men jag var uppfostrad på det här traditionellt kinesiska sättet av mina asiatiska intellektuella immigrantföräldrar för att kunna göra karriär i USA.

”Sanningen är den att jag inte är så bra på att njuta av livet”, erkänner Amy Chua självkritiskt.

Så, varför blir vi uppretade?

Därför att det även hos oss ringer en varningsklocka när barnens tid framför datorn blir för lång; de borde faktiskt lära sig något vettigare, kanske öva mer på gångertabellen eller Europas huvudstäder i stället för att spela League of Legends en timme till.

Vi inser att vi kunde ha varit tjatigare, strängare och ställt lite hårdare krav. Vi får helt enkelt dåligt samvete för att vi kanske kunde ha gjort lite mer, utan att gå till överdrifter, för att hjälpa barnen att lyckas aningen bättre. Amy Chua lägger skillnaden mellan G och MVG oss till last. Vi vet ju också, liksom Amy Chua, att barn och tonåringar inte alltid vet sitt eget bästa och att det är lättare att ge upp än att streta vidare och öva mer.

Så vi kan rikta en del av ilskan mot oss själva i stället.

Och mot den konservativa värld Amy Chua och hennes likar fått sin uppfattning ifrån, där endast juridik- eller medicinstudier på ett av USAs tio mest framstående universitet är ett acceptabelt mål. Där medelmåttighet inte accepteras och människor endast får sitt värde genom prestation, pengar eller att en spotlight riktas mot dem.

Alla kan omöjligt få plats däruppe på toppen. Och vi andra duger också. n

Mer läsning

Annons