Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vargas Llosa om sin första kärlek

/
  • Han är här nu. På tisdagskvällen höll Mario Vargas Llosa den traditionella Nobelföreläsningen i Börssalen. Det stora temat var litteraturens kraft, men han tog även upp Perus indiankulturer och en återuppväckt kärlek till teatern.

Mario Vargas Llosas framtid stakades ut redan i barndomsåren. I sorgen över att de berättelser han läste tog slut skrev han fortsättningar, eller nya slut.

Annons

Det berättade årets litteraturpristagare i sin Nobelföreläsning: ”Jag skulle vilja att min mor var här, hon som brukade bli rörd till tårar när hon läste dikter av Amado Nervo och Pablo Neruda.”

Som sig bör riktade han också sin tacksamhet mot hustrun, ”min uppnästa och okuvliga kusin som jag fick lyckan att gifta mig med”, samt mot barn och barnbarn.

I sin Nobelföreläsning höll den ofta kontroversiella samhällsdebattören en mer diplomatisk profil. Han talade om skrivandet som en lyxig form av självupptagenhet, i ett land som Peru, med så många fattiga och analfabeter, där kulturen är ett privilegium. Peru förknippar han med stolthet – över att känna sig som en arvinge till de prehispanska kulturerna, med stordåd som Machu Picchu, men också över den kultur som spanjorerna förde med sig: Cervantes, renässansen, Grekland och Rom. Erövringen av Amerika beskrev han som grym, men betonade också att de inföddas frihet sedan tvåhundra år uteslutande är Latinamerikas eget ansvar, som man inte lyckats leva upp till: ”Det finns inte ett enda undantag från denna skam och vanära.”

Efter att ha lyft fram Peru och landets blodiga historia vände sig Mario Vargas Llosa till sitt andra hemland, Spanien, som skänkte honom ett medborgarskap när han riskerade att förlora sitt. ”Aldrig har jag känt sig som en främling”, sade han, men betonade i nästa ögonblick att hans peruanska rötter aldrig har försvagats.

Men framför allt ägnade Mario Vargas Llosa sin föreläsning åt litteraturen, som skapar syskonskap trots olikheter och suddar ut gränser. På ett personligt plan har dikten betytt allt. När Vargas Llosa elva år gammal flyttade till Lima för att för första gången leva med sin auktoritära far förvandlades skrivandet från lek till motstånd på blodigt allvar. Det blev ett sätt att fly det outhärdliga, ”räddningsplankan som hjälper den skeppsbrutne till stranden”.

Han berättade också hur han vid 70 års ålder återsåg sin första kärlek, teatern. Då ställde han sig för första gången, lätt panikslagen, på en teaterscen: ”Vilket mirakel det är för en som i hela sitt liv har skrivit skönlitteratur att för några timmar förkroppsliga en fantasifigur”.(TT Spektra)

Mer läsning

Annons