Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varning – ett beställningsjobb

/
  • Sjuk studie. Är det så konstigt att kvinnor inom vården är de som sjukskriver sig oftast? Nya boken ”I ohälsans tid” ger en ytlig bild av situationen.

Annons

Vi svenskar tränar och bantar som aldrig förr. Vi är besatta av våra kroppar och själar. Vi lägger ner enormt mycket tid och pengar i jakten på att bli så perfekta som vi tror att vi måste vara. Samtidigt är vi ett av Europas sjukaste folk.

Etnologerna Jonas Frykman och Kjell Hansen tar fasta på denna paradox i sin studie ”I ohälsans tid”. Men deras huvudämne är ett annat fenomen – det finns ett samband mellan hur sjuka vi är och var vi bor.

För att söka en förklaring har de gjort fältstudier i olika delar av landet. De har besökt Nässjö, Gislaved och Mullsjö i Jönköpings län. De har besökt Östersund och Strömsund i Jämtlands län. De har funnit skillnader inom länen, men framför allt mellan dem.

Det blir genast tydligt att det är en grund studie. Visserligen innehåller fördomar ofta ett korn av sanning. Det bor fler kristna i Jönköpings län än i Jämtland och fler jagar älg i Jämtland än i Jönköping, men författarna handskas ovarsamt med fördomarna. De förstärker dem snarare än nyanserar.

Vi får läsa om strävsamma och framåtblickande smålänningar. Vi får läsa om mer individualistiskt orienterade och nostalgiska jämtlänningar. Vi får läsa om en optimistisk och om en pessimistisk mentalitet. Författarna refererar lite rutinmässigt till Bourdieu och Foucault. Författarna bugar och bockar åt statsvetaren Bo Rothstein, som i sin tur bugar och bockar åt amerikanen Robert Putnam.

Putnam gjorde en berömd studie om skillnaderna mellan södra och norra Italien. Han fäste sig vid att föreningslivet var betydligt mer utvecklat i det rikare och mer moderna norra Italien. Frykman och Hansen gör liknande, något modifierade, iakttagelser vad gäller Jönköping och Jämtland.

I det förra länet är civilsamhället mer utvecklat än i det senare. Det handlar om nätverkande, småföretagande och väldigt många handbollsklubbar. Författarna beskriver hur lokala kulturella och sociala processer påverkar hur man hanterar hälsofrågor.

Författarna reflekterar banalt och ytligt om det nya postmoderna samhälle som ersatt det mossiga Folkhemmet med sin trygghetsnarkomani och sosserier. De strövar runt med block och penna och noterar med milt överhetsförakt hur läget är i olika delar av landet.

En intressant iakttagelse är att det inte, vilket många tror, är invandrare och ungdomar som sjukskriver sig mest. De stora bovarna är kvinnor i 40- och 50-årsåldern. Som av en händelse arbetar många av dem inom vården. Det är alltså de som arbetat inom offentlig sektor under den tid den monterats ned och släpat efter lönemässigt.

Jag hade förmånen att arbeta i hemtjänsten med kvinnor i den här åldern i några år. När man slog upp den stora stockholmstidningen på morgonen kunde man på ledarplats läsa om hur värdelösa vi var. Vi var tärande och arbetade i den ofantliga sektorn.

Vi torkade skit. Vi försökte få pensionärerna att må bra. När de sa att de längtade efter att dö gjorde vi vårt bästa för att ge stöd. Av dem fick vi mycket uppskattning, men annars var det mest förakt. Kvinnor som jobbar under dessa förutsättningar, psykiskt och fysiskt påfrestande slit som möts med förakt, är hjältar och förtjänar respekt.

Det är anmärkningsvärt att det finns stora regionala skillnader vad gäller sjukskrivningar, men hur konstigt är det att ovan nämnda kvinnor sjukskriver sig så ofta? De här kvinnorna osynliggörs nu än en gång. Frykman och Hansen möter och lyssnar inte på dem.

De lyssnar desto mer på beslutsfattare, forskare och handläggare på Försäkringskassan.

Inte helt förvånande är ”I ohälsans tid” ett beställningsjobb från kassan och Riksförsäkringsverket.

Frykman och Hansen kommer dragandes med det gamla civilsamhället och kulturellt kapital. De gör intressanta iakttagelser, men bedriver dålig, slarvig och ideologiserad forskning. Det mesta är pseudovetenskap. De bemödar sig inte ens om eller är oförmögna att redogöra för enkla orsakssamband. Den förmenta paradoxen, att hälsohysterin inte gör oss friskare, kan man lösa på en fikarast.

Det är osolidariskt och klandervärt att sjukskriva sig om man inte är sjuk. Men man kan surfa in på Statistiska centralbyråns hemsida i en timme, ta en tidsserie på exempelvis tjugo år och bryta ned siffrorna efter kön, klass och geografi. Fram träder bilden av ett Sverige som blivit allt mer ojämlikt.

Ojämlikheten har medvetet skapats och skapas nu av fartblinda politiker och alstrar dåliga villkor för solidaritet.

I USA bygger president Obama upp välfärden, samlar folket och skapar framtidstro. Han intensifierar jakten på skattesmitare som flyttat pengar till skatteparadis, inte kvinnor som arbetar inom vården.

 

Mer läsning

Annons