Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verklighetstrogen resa i Linnés lärjunges fotspår

/

Per Wästberg kallar sin nya bok Anders Sparrmans resa för en ”biografisk roman”. Den bygger, visar det sig, på omfattande arkivforskning och ger en flödande rik bild av den tid Sparrman lever i.

Annons

Wästberg måste ju nästan ha varit där, tänker man, i Kina på 1760-talet, i Sydafrika på 1770-talet och i Stockholm för 200 år sedan och personligen ha talat med de människor han stoppar in i sin bok. När såg man förresten lika skarpt och ömsint tecknade bifigurer, inte minst de många kvinnorna?

Wästberg använder alltså officiella handlingar och refererar och citerar ur Sparrmans böcker, brev och vetenskapliga fragment – men mellan de sidorna bladar han sedan in sina egna inlevelsetexter. En litterär paradistext där Wästberg skildrar Sparrmans barndom inleder till exempel. När sedan huvudpersonen kommer till Uppsala och blir Linnés lärjunge lägger Wästberg in en historisk växel. Den efterblivna staden skildras med en exakthet som ändå aldrig tynger, beskrivningarna behåller sin livfullhet.

1765–67 är Sparrman skeppsläkare på en resa till Kina och han är med när Cook seglar klotet runt 1772–76. Man gör bland annat en omänsklig färd i antarktiska vatten; det är en fantastisk, bottenfrusen berättelse där bokstäverna till slut tycks täckta av en ishinna.

Senare möter de Nya Zeelands kannibaler och Nya Kaledoniens friare, mer sinnliga livsformer. Och därefter utforskar Sparrman det inre av Sydafrika. Det är en enastående beskrivning, rik, lätt, rörlig och aforistiskt förtätad. Obesvärat förenar Wästberg fakta, yttre observans och exakta iakttagelser med poetiska bilder, sinnlig precision och stämningsmåleri. Det är som att se två olika temperament glida samman och bilda ett tredje.

Sparrman är en ovanligt fri ande. Han förstår från första ögonblicket hur väl de inföddas kultur fungerar i sitt sammanhang och inser också hur korkat det är att bedöma dem efter europeiska värderingar. Han har redan på 1770-talet en alldeles modern uppfattning om självstyre och människovärde och tar häftigt avstånd från den iskalla koloniala grymhet han såg på sina resor.

Hemkommen blir Sparrman berömd, ger ut reseskildringar, får en stor läsekrets och verkar som chef för ett museum där han ordnar sina samlingar. Men han kan inte navigera bland byråkrater och intrigörer och hamnar i bakvatten.

Jag är 45 och mitt egentliga liv tycks vara över, tänker han. Men han har fel, det största i hans liv återstår, kärleken.

Lotta är sömmerska, han ser henne dagligen i ett fönster över gatan och snart känner han hennes ”närvaro inom sig”. Så börjar hon städa hans våning och snart också hans inre. De får 20 mycket lyckliga år tillsammans. Wästberg har hittat en erkänd dotter i arkiven men hon finns inte med i romanen.

För att kunna försörja sig och de sina blir Sparrman fattigläkare i Klara. Här petar Wästberg åter in den historiska växeln och vi får möta en parad av döende, utfattiga och betryckta stackare, ”vanställda av sin nöd”. Men upplysningsmannen Sparrman behåller sin tro på vetenskapen. Den kommer ofelbart att förvandla samhället, tänker han sig, och ge människan ett bättre och rikare liv.

Mer läsning

Annons