Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi orkar inte häpna längre, Rushdie!

/
  • Tröttsam. Ordsmeden Salman Rushdie tar sitt sagoberättande ett steg för långt i sin nya roman ”Förtrollerskan från Florens”.

Annons

Tusen apor, som skriver slumpmässigt i tusen år, hade inte kunnat författa Salman Rushdies ”Midnattsbarnen”, ett originellt verk som i ett ordfyrverkeri fick en ny stor berättare att explodera in på litteraturens världsscen. Aporna hade haft en bättre chans med ”Förtrollerskan från Florens”.

Sin vana trogen är mötet mellan öst och väst, för att inte tala om ordets och berättandets kraft, närvarande när Rushdie presenterar sin senaste fantasi för världen. I ett slags ”Tusen och en natt”-inspirerad saga låter han en mystisk främling vid namn Mogor dell’Amore anlända till Stormogul Akbars hov i Fathepur-Sikri.

Främlingen säger sig vara ett sändebud från drottning Elisabet av England, och med den ursäkten nästlar hans lena tunga in sig vid hovet, häller likt Scheherazade sagohonung i Stormogulens öron. Främlingen säger sig också vara Stormogulens farbror och son till den sköna prinsessan Quara Köz, vars historia han ämnar berätta.

Rushdies magiska realism här har lånat högst reella 1500-talspersoner, som den nämnda Akbar och Machiavelli, vilket också, tack och lov, till viss del lyckas hålla berättelsen någorlunda till marken. Men bara till viss del, för Salman Rushdie har i ”Förtrollerskan från Florens” släppt alla lågmäldhetens hämningar, och han framstår stundtals som en andra klassens fantasyförfattare i sina fantastiska beskrivningar (talande är att The Guardian lät fantasyförfattaren Ursula Le Guin recensera). Hans ton kräver att läsaren konstant häpnar. Att häpna är utmattande i längden.

”Morens sista suck” var en av de första avancerade romanerna som jag tog mig an som tonåring; imponerad, måste jag erkänna. Tålamodet med Rushdie tog slut i och med rockromanhaveriet ”Marken under hennes fötter”, och han har därefter aldrig lyckats hamna på min goda sida igen. Parallellt med denna roman läser jag boken om ”Fenomenet Björn Ranelid”, och de två har rasat på ett likartat sätt på utvecklingsstegen, gått från att vara höglitterära underbarn, med ordets makt som främsta tema, till att bli egenkära parodier på sig själva.

Och det är därför som aporna kan skriva ”Förtrollerskan från Florens” och inte ”Midnattsbarnen”. Den förra är en roman som en parodierande Rushdie-imitatör skulle kunna skriva, en återanvänd klon. Jag menar inte att författaren inte skulle vara en skicklig ordsmed och berättare av moderna sagor, men i ”Förtrollerskan från Florens” blir det så tydligt att han har kört in i en återvändsgränd och förblindats av den magiska realismens glitter.

Sedan detta med allegorierna över berättandets transformerande kraft. Är det inte nog nu, kan han inte hitta någonting annat? Som han själv skriver: ”Språket från en silvertunga kan förtrolla så att det räcker”. Det räcker nu.

Mer läsning

Annons