Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Viktor Johansson förbryllar

/
  • Oskuld och grymhet. ViktorJohansson. Och, ja, dammet på fotot är säkert alldeles avsiktligt.

Annons

Det finns en närhet och ömsinthet i Viktor Johanssons tredje bok från trycket – en välbehövlig sådan, då hans ämne i sig blir en slags oskuldsfull grymhet.

Det alltid närvarande diktjaget utvecklas genom tiden och kommer att stå i en slags konstant förändring. Självklart kan man tycka, men det är just det som inte är fallet – eftersom själva basgången i samlingen är konstant återkommande, som en fuga eller ännu hellre en digital loop som sedan de enskilda dikterna fastnar emot.

Om det ”jag” som rör sig genom samlingen är biografisk eller inte är fullständigt oviktigt, för det är själva bilden som är det centrala, inte den personliga hållningen. Diktjagets uppväxt är allas vår uppväxt. Diskoljuset. Oron. Känslan av otillräcklighet i sin egen kropp. Det är allas vår otillräcklighet.

Och så denna hela tiden närvarande grymhet:

”Knastriga inspelningar från Tjernobyl, strålningen/synlig som ett norrsken bränt över själva filmremsan./Vi måste dränka mataffärerna i ultraviolett discoljus/för att blodet skall bli självlysande/över bananklasasar och kaffepaket.”

Viktor Johanssons ställer det egna mer eller mindre fiktiva jaget emot samtidens grymhet:

”Kommer in i ett flow bortom folköl,/vi leker att vi är fulla men vi leker inte superljusa fjärilar./Du kör en cover på Rutger Hauers monolog,/jag har sett saker ni aldrig skulle kunna föreställa er./Den blir overklig, sann,/som det faktum att en moonwalk inte är gjord med speglar.”

Viktor Johansson är en förbryllande bekantskap, han är i sin dikt undanglidande som en fjäril, men när han väl slår till, så sitter man där och undrar hur det gick till att man fick så på käften som man fick.

Det finns en politisk subversitet i hans projekt, men framför allt finns det en existentiell öppenhet, ett samtidsavtryck.

”Game Over” är en förbryllande och imponerande samling som lodar den nyss bortflyende samtidens förtvivlan och hopp. Vackert. Intensivt.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons