Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken vild blombok!

/
  • Passionerat par. Professor Gunnar Eriksson och Akademiledamoten Kerstin Ekman skriver lidelsefullt  om sina utflykter i växternas värld och historia.

Annons

Samerna frös inte om fötterna. Deras vinterskor var fyllda av skohö.

Men kunde man använda vilket gräs som helst? Nej, det var en speciell sort, som skulle skördas, torkas och beredas. Blåsstarr var bäst. Carex vesicaria.

Jag är måttligt intresserad av latinska namn eller att räkna ståndare och pistiller.

Men botanik som kulturhistoria är en helt annan sak!

1700-talsbotanisten Carl von Linné var på sina resor i Lule Lappmark djupt imponerad av samernas fyndiga användning av naturens tillgångar.

Inte bara skohöet. De bäddade ner barnen i mossa som sög upp deras urin, omtalar Linné.

”Han var mindre pryd än de 1800-talsbotaniker som kom efter honom så han nämnde också mossa som menstruationsskydd”.

Detta konstateras av författaren Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson, professor i idé- och lärdomshistoria, i deras gemensamma nya essäsamling ”Se blomman”. Båda går framåtböjda när de går, spanande efter växter i markerna, i Linnés och många andra botanisters spår.

Deras texter handlar om sökarna och sökandet. Om lidelsen och pulvermoset som fjällvandraren har i ryggsäcken tillsammans med myggolja, sydväst, fältapotek, risgryn, kamera och botanikböcker.

Om sådana som botanisten Gezelius. Han skrek rakt ut när han i sumpmarken plötsligt stod framför skogsfrun, en ytterst hemlighetsfull orkidé. Det var ett av de största ögonblicken i hans liv.

I augusti 1957 gör Gunnar Eriksson och hans bror Henry en strapatsrik resa till Padjelanta. De har inga bärare ”som 1700-talets herremän”. De finner dvärgnycklar och lappögontröst men fyndet – vilket de inser först efter hemkomsten – är den rara grusnarven. Oansenlig, ett par centimeter hög. Men ansedd som en överlevare – från före istiden, hisnande perspektiv. ”Äldre än all historia /…/det som ännu bär minnen från Edens lustgård”, fantiserade en legendarisk botaniker.

Dagens vetenskap är inte lika övertygade om istidsteorin. Men det tar ändå inte död på den grundläggande inställningen, menar Gunnar Eriksson, ”en inställning som binder naturen till vår humanistiska kultur”. Synen på blomman nu och då, vittnar om synen på världen.

Även jag, som på sin höjd känner igen en kärringtand, följer ivrigt med på Erikssons och Ekmans utflykter i den svenska floran. Kärringtand, förresten. Namnen på växterna avslöjar våra värderingar. Det som tarvligt benämns slokstarr hos oss – heter på norska dronningstarr. Svenskans vulgära hundloka är engelsmännens ”Queen Anne’s Laces”!

Sen finns det förstås namn som aldrig ens kommit i tryck. Som prästpes. Moralen har sin historia.

Och nog tål det att funderas på varför man utrotar ”juveler som ögontröst” ur gräsmattan men tillber sommarens sista ros. Är det som finns i folklig mängd fulare? Varför tycker vi att massan är fin först sedan den tuktats med gräsklipparens kniv?

Elsa Beskow lät underklassen invadera rabatten i sin klassiska bilderbok ”Blomsterfesten i täppan”. Ogräspacket tar strid mot de aristokratiska fruarna Pensé och Pion och baronen Löjtnantshjärta! Boken kom ut 1914, mitt i en samhällsomstörtande tid.

Till och med näpna blomsterakvareller kan alltså ha något att säga om samhällsutveckling och politik. Men Elsa Beskow hyllas även för den förening av kärlek, djup naturupplevelse och noggrannhet som kännetecknar hennes växtbilder. Man önskar att hon fått illustrera en flora, utbrister Eriksson/Ekman.

De undersöker även naturen i litteraturen genom andra författaren; hur Harry Martinson diktar om hagarnas konvaljer speglar hans livshållning.

Alla botanister lufsar inte omkring i storstövlar. En suverän som ägnas ett eget kapitel i boken är Vivi Täckholm (1898–1978), svensk professor som kartlade den egyptiska öknens växtliv.

Ett fotografi visar henne på fältet, iklädd nylonstrumpor, tantkappa och rejäl handväska. Samma auktoritet tycks Vivi Täckholms generationskamrat och lärare Erik Almquist utstråla – med sina välputsade lågskor, sin kostym och sin läderportfölj, mitt i snårskogen. Helly Hansen och Fjällräven är för amatörer!

Var växte gräset i Stockholm på Strindbergs tid? Såg August samma bestånd av fackelblomster som Kerstin Ekman i dag står och tittar på medan hon rastar sin hund? Men Tantolunden var knappast den blomsteridyll vi föreställer oss, konstaterar författarparet. Vi riskerar att utmåla miljöer i det förflutna som oförstörda i kontrast till vår samtids exploaterade och sterila. Sådant genererar oönskad uppgivenhet, menar de.

Kraftledningsgatorna till exempel. De är inte bara sår i landskapet. Där kan man utläsa hur arbetet gick till – i förekomsten av lentåtel. Den borde inte växa norr om Halland. Men kanske kom porslinsisolatorerna omstoppade med dess mjuka blad och några gräsfröer hamnade i jorden. Eriksson/Ekman strövar längs kraftledningen upp till Marma skjutfält och Älvkarleby kraftverk och ser elektrifieringen blomma.

På ett av bokens sista blad (litteraturen har också blad, det måste glädja Ekman!) läser vi:

”Det finns något osagt i ängen…”.

Gräset sjunger. Ekman och Eriksson lyssnar och översätter i sitt entusiastiska verk som garanterat blir Augustprisnominerat i fackbokklassen.

Deras bok är tankarnas ostyriga strövtåg. Bland åkerbär och dadelpalmer. Från plundring på Iggön i Gävlebukten till Eddadiktning.

Vilket ju samtidigt är raka motsatsen till botanikernas fanatiska kategoriserande i arter, familjer och släkter. Men namnen är till för att vi ska känna igen varandra och inte gå vilse. Språket gör oss till människor. När vi äger orden kan vi tillåta oss att använda dem fritt.

Trots att jag saknar en ordentlig stig att följa i ”Se blomman” så kan jag se poängen i att den är lika vildvuxen som den backe i Harbonäs som Eriksson/Ekman skriver om och som de hjälps åt att inventera för Upplandsfloran.

Mer läsning

Annons