Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilse bland mandarinerna

/
  • Undflyende. Det är inte särskilt lätt att läsa Hélène Cixous roman ”Inuti”.

Det är ett sorgearbete. Flickan har mist sin unga far, men istället för att gå till graven breder hon ut hans existens; han blir större än någonsin innan. När hon analyserar gör hon det inte för att förstå, utan för att fjärma, eller närma sej en annan sanning.

Annons

Det är i Cixious debutroman från 1969. Det är i Algeriet, men miljön märks bara i apelsinblom, mysk och mandariner. Det är ett flöde av ord, ord, ord. Flickans definitioner bygger världen. Verkligheten i gungning blir fantasi. Tonen är andlupen, distanserad, skön – jag längtar efter rum, tid, längtar efter gestaltning, blir upprymd när det äntligen är dialog. Handling i klassisk mening finns inte. Flickan vill varken möta dom tråkiga sörjande eller läsaren. Realismen blir ett hot såväl mot texten som mot flickan.

Tid måste man ha som läsare, fokus. Jag blir rastlös, undrar vad jag ska med detta långsamt vackra till. Njuta? Men det är ju en roman om sorg. Men varför känns inte sorgen? Och är det verkligen om sorgen det handlar? Fadern är hela tiden inuti huvudpersonen; bevarad, magisk, levande. Dofterna känns, färgerna syns. Kärleken är mer beundran, oåtkomlighet: flickan når inte det efterlängtande objektet (och har nog aldrig riktigt gjort), läsaren når inte flickan.

Eftersom som hon är inuti sej själv så är hon också utanför dom andra. Drömmande, skönmålande. Hon är liten när hon förlorar den hon älskar mest och måste därför tränga ut den erfarenheten, det är en överlevnadsstrategi. Men sådana torra begrepp kan man näppeligen applicera på Cixious verk.

Över huvud taget är det svårt att vidhänga den någon innehållsförteckning. Den flyter undan, man kan fästa sej här och där, det blir som när sol träffar metall, men den förblir anonym i all sin fantastiska och fantasirika skönhet. n

Mer läsning

Annons