Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vrede efter ”Bitterfittan”

/

Annons

Maria Sveland må vara en bitterfitta (hon debuterade ju med boken ”Bitterfittan”), men i nya boken ”Att springa” sjuder en vrede som inte har nåt bittert över sig. Där finns en – rättmätig – ilska över maktförhållanden som gör att vuxna män kommer undan med övergrepp mot barn, över ett samhälle som ställer sig på de starkas sida, mot de svaga.

I ”Att springa” finns Emma och Julia, allra bästa vänner i en nästan magisk gemenskap. De är tretton år, mittemellan barndom och vuxenvärld, och jagar under sommarlovets sista dagar en blottare som stått och runkat precis nära deras hemliga plats där sommarens långa dagar tillbringats. De fnissar så de nästan dör åt den stönande mannen.

Och visst kan man fnissa åt den sorglige figuren som står där med handen innanför byxorna. Han kan verka ofarlig och Julia och Emma hämnas genom att attackera honom med chokladpudding.

Så långt är allt väl.

Men Maria Sveland skriver en nattsvart berättelse där inga flickor vinner över vuxna män. Vänskapen mellan Julia och Emma utgör den ljusa förgrunden, men där bakom ligger övergrepp som inte hämnas när de avslöjas. Samhället sviker när ord står mot ord och de vuxna som ändå tar ställning för det utsatta barnet hamnar i utsatta lägen när männen med makten håller varandra om ryggen.

Stundtals blir det övertydligt. Maria Sveland landar i rätt stereotypa beskrivningar av såväl arbetarklassmamman som överklassditon och helt trovärdigt är till exempel inte skildringen av herrklubbsmötet där det dunkas ryggar och höhö:as över resan till Amsterdam som slutade hos alltför unga prostituerade.

Men den där vreden som bränner genom hela ”Att springa”. Den bär boken och den smittar.

Mer läsning

Annons