Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wallander – en nära-döden-upplevelse

/
  • I filmversion.  Rolf Lassgård som Wallander.
  • I filmversion. Krister Henriksson som Wallander med hund.
  • Slutet är här. Sista boken,                          lovar författaren Henning Mankell som berättar om Ystadpolisen Kurt Wallanders återstående dagar i ”Den orolige mannen”-

Det är dags att ta farväl. Henning Mankell kommer med en sista roman om Kurt Wallander, kriminalkommissarie i Ystad. En tillbakadragen hjälte som figurerat i jag vet inte hur många böcker och filmer.

Annons

Fyra skådespelare har hunnit porträttera honom, bara det.

Ändå har Kurt Wallander varit rätt anonym. Liksom avtrubbad i sitt förhållande till allt utom polisarbete och opera.

Först nu när slutet närmar sig kommer vi honom närmare. Så här rädd har han aldrig varit förut.

Inget skrämmer honom så mycket som att bli gammal.

Trots att Kurt Wallander inte är mer än 60 kommer blackouterna allt oftare. Han steker ägg och glömmer spisen. Han kör bil och glömmer vart han är på väg.

Det är förstås logiskt att Kurt Wallander fasas ut med ålderns rätt.

Den sista Wallander-boken är en nära-döden-upplevelse. Kroppens skröplighet gör sig ihållande påmind.

Wallander motionerar inte, har diabetes, begynnande fetma samt plötsliga minnesluckor. Han är man, han lever ensam och är arbetsnarkoman. Alla riskfaktorer samtidigt. De dämpas något av det faktum att Kurt skaffar hund.

Men i mannens oro är det lätt att bli delaktig. Han är ingen Clint Eastwood som fortfarande vid 80 agerar polishjälte med skärpt hjärna och senig kropp.

Wallanders eventuella ålderdom kommer inte att tillbringas vid en blå Floridapool utan i ett Sverige där hemtjänsten har bråttom mellan hyreslägenheter med dammiga gardiner och folieformar i kylen.

Händelser vid livets slutskede – även romanens kriminalfall har samma tema.

En 75-årig marinofficer i Stockholm försvinner. Mannen råkar vara farfar till Wallanders barnbarn. Några månader senare försvinner farmor lika spårlöst.

Morfar Wallander kan förstås inte låta bli att bedriva privatspaning. Den adliga familjen visar sig ha hemligheter. Spåren leder tillbaka till både kalla kriget och 1980-talets ubåtsparanoia.

Vilket samtidigt ger Wallander perspektiv på sitt eget liv. Som ung polis, som småbarnsförälder i villa, vad brydde han sig om politiken?

Samhällsfrågorna är viktiga, liksom i alla Henning Mankells romaner. Här handlar det om att ge en motbild till bilden av det neutrala Sverige, om militärens makt, förhållandet till USA, om spioneri och främmande undervattensfarkoster. Hårsfjärden revisited, Mankell style.

Men detta att åldras, i ett kyligt Sverige, på 2000-talet, är förstås också en politisk fråga. När pengarna ska fördelas, mellan skattelättnader och värdig vård.

Tidens gång för den enskilda människan står svidande självklart i centrum. Kurt Wallander – ett liv.

Lyckligt? Genom ”Den orolige mannen” får han åtminstone sluta jobbet som romanfigur lika hedervärt som han skött sitt polisarbete.

Och för evigt ihågkommen som kommissarien som startade den osannolika svenska deckarvågen.

Jag har alltid tyckt att Henning Mankell är bättre, stilistiskt mer omsorgsfull, när han skriver om annat än Kurt Wallander. Som exempelvis i den mörka romanen ”Djup”. Men med Ystadspolisens slutgiltiga farväl fångas en liknande stämning av allra yttersta sorgsenhet. 

 

Mer läsning

Annons