Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yiyun Lis stora gåta

/

Annons

De kinesiska romaner som översätts till svenska och engelska är ofta i själva verket någon slags journalistisk populärhistoria. I förgrunden trängs tragiska och storslagna livsöden med hela raddan av revolutioner, femårsplaner, svältkatastrofer, röda garden och studentmassakrer. Ju mer rekvisita desto bättre, tycks vara mottot.

Hos Yiyun Li, som introducerades på svenska med romanen ”De hemlösa” tidigare i år och nu är aktuell med novellsamlingen ”Be för mig i tusen år”, är den kinesiska historien högst närvarande. Som en kallsvettig hand. Som en källa till motstånd. Men – aldrig för sin egen skull. Det är omöjligt att konsumera Yiyun Lis prosa med den friktionslöshet som bara bekräftade föreställningar kan åstadkomma.

Man måste läsa långsamt. Hennes berättelser är trots den rätt traditionella prosan märkvärdigt gåtfulla. Personerna som befolkar dem bär alla på hemligheter, säkert tillknäppta – också för läsaren. Det kan handla om herr Pang som flyttar in på kontoret med sin tupp och allt mer sällan visar sig för sin fru, eller Sansan som till sist får den man hon alltid älskat men tackar nej.

Samlingens bästa och mest originella novell, ”Odödlighet”, handlar om en bypojke som ”föds med diktatorns ansikte”.

Likheten är så stor att han som vuxen får spela diktatorn i de propagandafilmer om kommunistpartiets segrar som produceras på löpande band. Han blir en hjälte. I hans gamla by vill alla kvinnor nu ha honom, men han har inte tid att tänka på vilken som skulle duga.

Något decennium senare tar allt slut. Han avslöjas med en prostituerad och tillåts aldrig mer att gestalta diktatorn. Han återvänder till sin gamla by, och nu förstår läsaren varför berättelsen om honom har varvats med en historisk redogörelse för eunuckernas verklighet: vid sin mors grav ”renar” han sig själv.

Det var uppenbart i ”De hemlösa” och det är om möjligt ännu mer påtagligt i ”Be för mig i tusen år”: Yiyun Li skriver inte ”Kina”. Visst, hon väver samman det politiska med det personliga, strukturerna med det kontrahegemoniska motståndet. Den kommunistiska statens historiska brott utgör oupphörligen den förkrossande tyngd mot vilken summan av den enskilda individens strävan efter värdighet väger.

Men de verkliga hemligheterna på vägen låter sig inte avslöjas genom någon enkel avkodning mot den kinesiska historiens teckensystem. Den verklighet som fyller sidorna är helt och hållet Yiyun Lis eget konstnärliga och egenartade universum – och det är av det psykologiskt sammansatta och originella slaget.

Tim Andersson

Mer läsning

Annons