Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bokrecension: Marx hade mått bra av lite flams

/

En ny stor Karl Marx-biografi gör klart varför vi behöver Karl Marx tänkande i dag. Men vart tog lustigkurren Karl Marx vägen? Flamsiga upptåg saknas tycker recensenten Rasmus Landström.

Annons

Sven-Eric Liedman har sysslat med Karl Marx större delen av sitt liv.

Ända sedan 1968, då han var med om att introducera ”den unge Marx” i Sverige har han med jämna mellanrum kommit med en ny bok om tänkaren.

2010, till exempel, gjorde han ett fint urval ur ”Grundrisse” – det första på svenska. Utöver det har han skrivit två böcker om Engels (där han har försökt skilja dennes tankar från Marx) och varit redaktör för flera antologier med Marx-texter.

Liedman är med andra ord Sveriges Marx-nestor nummer ett. Särskilt efter att KFML:s chefsideolog Bo Gustavsson gått bort – och med honom en dogmatisk och av 1900-talet färgad Marx.

När Liedman i dagarna kommer med den över 800 sidor långa ”Karl Marx. En biografi” är det till stor del en uppgörelse med 1900-talets Marx. Den Marx som suttit fastlåst mellan Sovjet och västvärlden.

”Karl Marx” är en bok som skiljer sig från de flesta biografier jag har läst om honom. De brukar antingen koncentrera sig på den historiska personen Marx eller författaren Marx. De förra beskriver en 1800-talsgestalt, de senare en författare som har något att säga om samtiden. Det Liedman gör är att han försöker kombinera dessa synsätt. Hans Marx är tveklöst en 1800-talsfigur, men det är via 1800-talet som han blir relevant för vår tid.

På så sätt återtas en förlorad Marx samtidigt som en helt ny bild vaskas fram. Jag ska strax förklara hur det går till, men först några ord om vem Marx var.

Liedman börjar med att konstatera att när Marx föddes år 1818 låg industrikapitalismen ännu i sin linda; Napoleon hade just störtats och det var sju år kvar till det första tåget skulle rulla. När han dog fanns både telefoner och glödlampor, Europa hade genomgått flera revolutioner och Darwins evolutionsteori hade slagit igenom. Marx levde med andra ord under en av de mest händelserika perioderna i världshistorien.

Under seklets början hade den moderna industrin fötts med bomullsfabrikerna. Arbetsdagarna var långa och barnarbetet utbrett. Till städerna strömmade proletariserade hantverksgesäller och ännu fanns inga fackföreningar. Det var i denna värld som Marx formade sitt tänkande.

Som Liedman påpekar var tiden olik vår men det finns samtidigt slående paralleller. På 1800-talet var världen globaliserad på samma sätt som idag och profitintresset låg som en öppen ådra. Kommunikationerna gick långsammare, men pengar cirkulerade snabbt mellan kontinenterna. Fattigdom levde sida vid sida med rikedom samtidigt som idéer och budskap flög över nationsgränserna.

Detta var innan den breda arbetarrörelsen fått sitt genomslag (den kom runt 1880-talet) och innan det vi idag kallar socialdemokrati och sociala skyddsnät skapats. Idén om reformism, det vill säga. att arbetarklassen kan flytta fram sina positioner systematiskt, var ännu inte uppfunnen.

På fabrikerna rådde närmast slavlika förhållanden. I bomullsfabrikerna kunde pojkar och flickor i tioårsåldern arbeta från klockan fem på morgonen till nio på kvällen med endast två korta pauser. Föräldrar som satt och matade sina barn direkt vid maskinerna var ingen ovanlig syn. Arbetarklassen var utmärglad och stod ofta intryckt i rum där giftgaserna uppnådde högre halter än syret.

När Marx skrev att ”slavdrivarens piska ersattes av förmannens straffregister” var det därför ingen särskilt drastisk bild.

Det finns en vanlig missuppfattning om att Marx bidrag till sin tid var hans beskrivning av kapitalismen. Det är inte riktigt rätt: kapitalismen hade beskrivits tidigare av briljanta nationalekonomer som David Ricardo och Adam Smith.

Det Marx gjorde var att han ringade in kapitalet. Det finns en viktig skillnad: kapitalismen är ett samhällssystem medan kapitalet är samhällssystemets motor. Kapitalet är samhällskontraktet mellan arbetssäljaren och arbetsköparen; i Marx tappning sammanfattat i ”mervärdesteorin” – ett originellt teoribygge som visar hur kapitalisten pressar profit ur arbetaren.

Mervärdesteorin var en slags samhällsvetenskapens motsvarighet till Darwins evolutionsteori.

Som Liedman påpekar är det den här Marx vi behöver i dag. Den skarpsynte vetenskapsmannen och kritikern. Under 1900-talet reducerades Marx till en endimensionell figur ur vars böcker det strömmade sovjetiska femårsplaner och profetior om ”proletariatets diktatur”. Efter Sovjets fall (och ännu mera: efter finanskrisen) har den internationella forskningen dock återtagit 1800-talets Marx. Marx mervärdeslära har lyfts fram tillsammans med hans glasklara beskrivningar av kapitalismens inneboende motsättningar. Den deterministiske klasskämpen har samtidigt fått träda tillbaka. Idag är 1800-talets bomullsfabriker utkonkurrerade och med dem drömmarna om proletariatets seger. Men på dess marker står bemanningsföretag och callcenters som upprättar samma ojämlika samhällskontrakt som i industrikapitalismens begynnelse.

Jag skulle kunna ägna en hel text åt att belysa alla de originella tankar som ”Karl Marx” innehåller. Det är en spränglärd biografi som både fungerar som introduktion och en avancerad genomgång av samtida inriktningar som kapitallogiken och ”neue Marx-Lektüre”.

Liedmans kommentarer om originaltexterna är dessutom så kunniga att jag emellanåt får för mig att han har läst varenda bok i Marx fotnötter.

Ändå är det något jag saknar i själva anslaget. Jag tror att det handlar om något så simpelt som att Liedman inte lyckas fånga lustigkurren Marx. I de två senaste biografierna om Engels och Marx på svenska – Francis Wheens ”Karl Marx. En biografi” och Tristram Hunts ”Friedrich Engels. Kommunist i frack” – har duons humor varit ett viktigt inslag. I Wheens biografi berättas till exempel om en föreläsning där Marx talade om det kommunistiska samhället. Under föreläsningen reste sig en hånleende man och frågade vem som ”ska putsa folks skor under kommunismen”? Marx svar kom blixtsnabbt: ”Det ska du göra”.

Jag tycker att det är ett misstag av Liedman att utelämna denna lättsamma och kvicka sida. Så mycket av det som kallas marxism har något humorbefriat över sig. Wheen och Hunt försökte göra upp med det, visa att Marx själv skulle haft mycket svårt för det marxistiska gravallvaret. Liedmans lite torra ton hade på samma sätt mått bra av att kontrasteras med ett par flamsiga upptåg.

Mer läsning

Annons