Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bonsaikatter på husvagnsflykt

/
  • Viktor Johansson skriver om det svåra föräldraskapet i sin nya roman

Minns ni Bonsaikatterna? En av internetålderns mest kända vandringssägner, där människor lurades till att tro att ett företag sålde katter på burk vars kroppar formats efter glaskärlen.

Annons

Viktor Johansson har i sin nya roman lånat titeln från detta fenomen, när han skriver om två desperata föräldrar som på varsitt håll kidnappar sina barn och flyr med dem ut på vägarna. Bonsaikatterna får bli en metafor för vuxenblivandet, för föräldraskapet, för ett samhälle och en kultur som likt glaskärlen formar späda kroppar och sinnen.

Viktor Johansson återkommer till temat hur samhället formar den uppväxande unga generationen. I hans förra roman, ”Den mörka sporten”, blev tennisen en skitig förortssport med blodfläckar, och ”Wrestlarna” gav en kalejdoskopisk inblick bakom de låsta dörrarna till tonårsrummen.

Fadern Jon i ”Bonsaikatt” utestängs från relationen som modern har med döttrarna; han blir ett främmande väsen i deras hem, en manlig inkräktare som storknar i ett moln av parfym. Modern Maria i den andra familjen ser hur hennes sköra, mobbade son med tiden görs hård av omgivningen, fostras till en man som lär sig stänga av känslorna. De tar båda beslutet att de måste rädda sina barn och att kidnappning och flykt är den enda vägen.

Romanen är uppbyggd som ett förhör i efterhand, kanske med inspiration från tv-serier som ”True detective” och ”The Affair” där förhöret har visat sig vara ett effektivt sätt att ge struktur till en berättelse. Viktor Johanssons berättande har alltid varit fragmentariskt, och även om ”Bonsaikatt” helt byggs upp med förhörscitat, och därmed bara ger brottstycken av information, har den ändå en överblickbarhet som tidigare romaner saknat.

Vad som saknas från ”Den mörka sporten” och ”Wrestlarna” är Viktor Johanssons språkkänsla, som här blott kan glimta fram i förhörscitaten. Vilket är problematiskt för en författare som Viktor Johansson, vars författarskap lever mycket på språkkänslan.

Viktor Johansson har mycket tänkvärt att säga om det nutida föräldraskap och hur man uppfostrar barn i en värld som tycks bli allt mer obegriplig för var dag som går. ”Bonsaikatt” är dock det minst begåvade som jag har läst från hans penna. Men jag tvivlar inte på att han med nästa bok har möjligheten att återkomma som en av den unga prosans starkaste och mest originella röster.

Mer läsning

Annons