Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bråket om Länsmuseet – vi möttes för att göra upp

/
  • Uppgörelsen. Nyordningar på Länsmuseet i Gävle har orsakat årets kulturdebatt i spalterna. På ena sidan Länsmuseets chef Peder Mellander, på andra sidan Arbetarbladets kulturredaktör Bodil Juggas.

Jag har offentligt kallat Länsmuseets chef Peder Mellander för lögnare. Så vi sätter oss ner, öga mot öga, för att göra upp. Vad handlar det om, allt bråket om Länsmuseet om egentligen? Ja, vad?

Nu ska det redas ut, en gång för alla.

Annons

Det är ett gräl där Arbetarbladets kultursida kritiserat Länsmuseet för att svika sitt uppdrag.

Ett gräl som fått Peder Mellander att göra motsägelsefulla uttalanden för pressen.

Man tycker nästan att kaffekopparna på fikabordet borde klirra av spänningarna i luften.

När samtalet mellan mig och Mellander är slut har vi åtminstone enats om en sak. Att Länsmuseet har gjort sig skyldigt till ett pedagogiskt misslyckande.

Allt började i vintras med ett rykte om att Länsmuseet skulle byta namn och bli ett konstmuseum. Insändarskribenter började, på sedvanligt sätt, rasa.

Ryktet visade sig vara både rätt. Och fel.

Det är en tolkningsfråga. Det beror på ur vilket perspektiv man ser saker och ting.

Föreställ dig en inte helt vanlig, men inte så ovanlig heller, Gävlebo i 40-årsåldern. Vi kan kalla honom Jan. Han har sedan han var liten gosse varit hemtam på Länsmuseet.

”Jag och en kompis brukade cykla in till stan för att gå in på museet”, berättar Jan. ”Vi gick runt i salarna och tittade på alla prylar. Det var ett äventyr och en skola. Jag lärde mig allt jag kan om länet förr i tiden”.

Alla Gävlebor är kanske inte så ambitiösa. Men många har sin bild av Länsmuseet som den där stora tegelbyggnaden som förvaltar allmogeskåp och flaskskepp samt en och annan länskonstnär och kanske någon irrande hemslöjdskonsulent på jakt efter knypplade spetsar. En självklar plats för studiebesök med klassen.

De blir, liksom Jan, chockerade över beskedet att Länsmuseet nu vill prioritera sin konstsamling samt dessutom sätta en ny namnskylt på fasaden.

Gävleborna känner det som att vi fortfarande är Gävle Museum (som det hette i begynnelsen), konstaterar Peder Mellander.

Kanske är det en plötsligt insikt eller något han evigt brottats med.

Men jag tycker mig höra en trött suck.

Ur museitjänstemännens synvinkel är Länsmuseet Gävleborg nämligen något helt annat. Det har länge varit något helt annat.

Länsmuseet är inte ett hus i Gävle varifrån man då och då skickar ut en arkeolog med spade. Utan ett ”kunskapsföretag”, förklarar Peder Mellander. ”Det är vad vi är”.

Jag registrerade Mellanders suck nyss. Han skulle, vid ordet ”kunskapsföretag”, kunnat höra min – som var ännu djupare.

Kulturkunskapsbanker, kultursektorer och kulturentreprenörer. Det låter kultur som imiterar företagsvärlden och sen är det inte långt till att den måste självfinansieras också.

Jag kommer osökt att tänka på den äldre mannen som ringde mig häromdagen och klagade över att Länsmuseet anlitat en reklambyrå för att göra museets nya logotyp: ”om jag hör ordet reklambyrå blir jag lite vild. Hos dagens reklamfolk finns ingen kulturkunskap – bara ekonomiskt tänkande”.

Men alltså, ett kunskapsföretag. Som måste marknadsföras.

Varför förstår jag inte riktigt. För ingen konkurrerar väl med samma länskunskaper? Denna nervösa strävan att anpassa sig till marknadens villkor är kanske en effekt av en ekonomistisk tidsanda snarare än nödvändighet. Tänker jag. Kulturen sätter sig själv på pottan om den ställer upp på lönsamhetskrav.

Men det är Peder Mellanders tur att förklara sig. Jag ska låta honom tala till punkt.

Hans viktigaste poäng är att Länsmuseet inte är bara är ett hus utan många hus. Till exempel det hus som ligger på Brynäs och redan har ett eget namn. Det heter Fogden och innehåller samlingar – Gefleporslin, gamla tapeter och urmodiga hårtorkar.

Övriga hus är osynliga hus. Det är därför det blir så komplicerat.

Därför blir uppgiften att beskriva Länsmuseet en pedagogisk utmaning. Som Länsmuseet ännu inte lyckats bemästra.

Även de osynliga husen har namn. Ett heter Järnriket och innehåller kunskap om järnhanteringens historia.

Ett annat heter Hälsingegårdar och vårdar byggnader i Hälsingland.

Folk ute i länet ser något helt annat framför sig än en byggnad vid Gavleån när de talar om Länsmuseet, försäkrar Peder Mellander. Gävleborna tänker gammaldags. De har inte översikten.

Om man så fyllde hela byggnaden vid Gavleån med konst under namnet Rettigs Konstsalar, så skulle Gävleborg fortfarande ha ett Länsmuseum – ett helt museikvarter fast enbart vissa delar kan ses med ögat.

Den föreställningen borde inte vara så svårt att ta till sig ändå, i dag när inte ens pengar finns i verkligheten.

Jag kan hålla med om det.

Begreppsförvirring ligger bakom årets museibråk, enligt Peder Mellander.

När han säger att nej, Länsmuseet Gävleborg, ska inte byta namn, så är det sant.

När han säger ja, Länsmuseet ska byta namn, så är det också sant.

Men på olika sätt, liksom.

Länets museum byter inte namn. Men Gävles museum byter namn.

”Vi luras inte”, säger Peder Mellander.

”Men att förklara var svårare än jag hade insett. Vi har prioriterat Järnriket, vi har prioriterat byggnadsvård, nu är det dags att prioritera konstsamlingen.”

”Debatten väcker förstås motfrågor”, erkänner han. ”Har vi tänkt rätt?”

”Redan om fem år ser det kanske helt annorlunda ut, när regionindelning slår igenom. Det finns 23 länsmuseer i landet i dag. Hur många kommer det att finnas när Sverige indelas i storregioner?”

Frågar vi Länsmuseet är det inte lätt att vara kulturinstitution i ett samhälle som ställer krav på att man samtidigt ska vara både tradition och trendig, att man ska tävla med besöksstatistik, visa fina siffror och vara redo att omstrukturera sig efter politiska beslut.

Jag tror att museichefen Peder Mellander tyckte att mötet med mig gick bra.

Nu fick han säga sitt.

Att inte ens ett museum kan tillåtas bli ett museum över sig själv.

Att omvandlingen av Länsmuseet Gävleborg inte kommer så plötsligt som det ser ut.

Peder Mellander går i pension om några år. Han gillar uppmärksamheten som museet fått sista tiden.

Han försöker inte fäktas med kaffeskeden när jag påpekar hur dåligt informationen utåt skötts, eller när jag framför min kritik mot att stadens invånare snuvas på det som de anser vara sitt museum – eller när jag antyder att det är osmart att spela kultursnåla politiker i händerna genom att visa sig villig att sälja konst ur samlingarna.

Tvärtom är Peder Mellander glad att Länsmuseets diskuteras.

Problemet är väl att vi, att Gävleborna, borde ha gjort det för länge sen.n

Fotnot. Samtalet skedde på Kafé Spegeln – en annan av Gävles kulturinstitutioner med sin välbevarade 50-talsarkitektur – strax därpå saligen insomnat. Det ska förmodligen inte ses som ett tecken i sammanhanget. Utom möjligen på hur kulturen rent allmänt sitter trångt.

Mer läsning

Annons