Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bruno, jag är besegrad

/

Bruno K. Öijers scenframträdanden är en svensk klassiker, någonting svårt att uttala sig om eller kritisera. Själv har jag aldrig sett honom live, endast läst hans diktsamlingar och hört honom på cd, hans märkliga, kraftfulla och musikaliska röst.

Annons

Många älskar honom just för dessa framträdanden. För egen del föredrar jag att inte höra hans röst under läsandet.

Efter hans framträdande i Gävle är jag inte längre säker. Onekligen fylls dikterna med en ny dimension när han läser dem själv, nästan sjunger dem som en rocksångare, med avslutande ”yeahs” och ”allrights”, som en egen liten doakör.

Öijer är en anakronism. En ordens magiker har han setts som, en besvärjare, en tydlig profil med sitt spektakulära hår. Nu står han istället med fladdriga kostymbyxor och hatt, nästan som en luffare med vänliga leenden. Däråt har även hans lyrik letat sig, från avantgarde till en nästan folklig enkelhet.

Med sin nya samling ”Svart som silver” i bagaget har han gett sig ut på en turné med dikter från hela sin karriär, främst från den hyllade trilogin. Jag har aldrig varit ett stort fan av den tidige Öijer, och hade helst sett de inslagen kapade från uppläsningen, till förmån för saknade pärlor ur trilogin – exempelvis saknar jag ”Din Skugga” från ”Det Förlorade Ordet”.

Inför föreställningen läste jag den nya samlingen, men läste inte om de äldre, och det är jag glad för, då de framstod som näst intill chockerande bra vid hans läsning av dem. Hela andra akten utvecklar sig till en greatest hits-kavalkad, där Öijer öser ut från sin diktskatt.

Den kanske bästa dikten från ”Svart som silver”, är den där han ringer upp sig själv som barn, för att tala om sin saknad, och möts av barnets oförstående otålighet. På papper är den ett vemodigt mästerverk, och live får den en extra kraft. Även ”Så få”, en vidräkning med samtidens ytliga pladderfasad, som avslutas med Peckinpah-frasen ”if they move, kill’em!”, vinner på snärten i Öijers röst i den avslutande frasen.

Uppläsningen blir något så i sammanhanget märkligt som en feelgood-stund, inte för att han har blivit mildare och mindre svartsynt med åren, utan för att han hittar någonting ömt, varmt och tröstande i det som är svart och kallt och sorgesamt.

När jag läste de orden kändes de som en klen tröst. När han själv läste upp dem var det bland det finaste som jag har hört.

Mer läsning

Annons