Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cirkus med charm

/

Annons

Cirkus är risk, slår Matias Salmenaho fast. Så tar han ett andetag och börjar sjunga en vemodig sång om att vara på väg bort.

Ja, risktagandet, det som får det att suga till i magen, kroppen att skaka till av nervositet inför omöjligheterna som artisterna på scenen gör, tillsynes med sådan lätthet, är cirkusens nerv.

Och ibland går det faktiskt helt galet. Olle Strandberg, som regisserat Cirkus Cirkörs föreställning ”Underart” som spelas på Gävle teater tisdag och onsdag, gjorde två och en halv saltomortal och kraschade sedan i golvet och bröt nacken för åtta år sedan.

”Underart” är hans hyllning till kraschen, eller snarare livet efter. Det inte helt perfekta. Där misslyckandet kan vara lika värt, eller kanske mer.

På scenen finns dansaren Alexander Dam, som dansar som att kroppen inte längre är hans och balanserar på tvåmeterbrädor, Methinee Wongtrakoon, som blandar dans, kautchuk och akrobatik på ett alldeles säreget vis, akrobaterna Iris Pelz och Christopher Schlunk som mjukt och lätt lyfter, hoppar, kastar sig, och Mathias Salmenaho som inte bara sjunger utan också jonglerar och gör akrobatik. Där finns också duon Ripple & Murmur (Anna Ahnlund och Andreas Tengblad) som gör musiken, stundom svindlande vacker, stundom dovt mullrande, stundom skärande gnisslig.

Det är cirkuskonst på hög, hisnande, nivå.

Men det är samtidigt ömsint, nära, charmigt.

Artisterna – prisbelönta, ack så skickliga – bär på varandra (jag tror att alla bär omkring på alla under föreställningen), låter varandra falla och fångar upp, hela tiden med lågmäld humor i botten.

Scenografin bidrar till intrycket, visst glittrar och glänser grejer men de verkar vara gjorda av papier maché och folie.

Men det är ändå ingenting amatörmässigt över "Underart". Prestigelöst är det däremot.

Men risken, den går inte att undvika.

Och det gör ju att en stundtals sitter där med andan i halsen.

Mer läsning

Annons