Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Civilisationskritik från divanen

/
  • Anne Carsons nya bok får vår kritiker att tänka på Eliots långdikt

Annons

Det är inte lätt att ta sig fram i den kanadensiska författarinnan Anne Carsons nya bok "Röd doc>". Texten ligger mestadels i en oindelad spalt mitt på sidan, då och då centreras raderna och ibland får vi en söndertrasad dialog där rösterna glider ihop, skiftar ämne eller tonar bort – ungefär som när två i en rökruta byter ett par ord om ditt och datt mellan blossen. Typografiskt men också på andra sätt får man skäppan full.

Åtskilliga texter i boken för tanken till teater – som att flera avsnitt har en del gemensamt med de körer i grekiska dramer som kommenterar och summerar handlingen.

Texten i sin helhet bygger också på en antik myt. Den handlar om Geyron, en jätte med tre kroppar, tre huvuden, sex armar och lika många ben. När han slogs använde han alltså tre sköldar och tre svärd, ser jag på nätet, men blev ändå dödad av Herakles som stal hans boskap.

I Carsons förra bok, "Röd självbiografi", var det i stället fråga om kärlek mellan de två männen och samma bindning förekommer i den nya boken. En av de två, Sad, besväras av traumatiska minnen från kriget. Den andre, Geyron, är plågad av andra minnen. Ida, en egensinnig konstnär, bildar triangelns tredje sida.

De far i bil genom ett lavalandskap och når en psykiatrisk klinik i polarområdet. Där orsakar de till slut något som medierna kallar upplopp och lämnar stället brådstörtat. På sin flykt plockar de upp en löpare i silversmoking (det visar sig vara Hermes, gudarnas budbärare).

Element från myten lyfts alltså in i berättelsen som utspelas i vår tid. Det är förstås meningen att man ska klistra ihop sin läsning med hjälp av det grekiska mytmaterialet.

Mig ger den där mixen inte mycket. Och det subtila tolkningsarbete som det här handlar om är snarare en uppgift för specialister och forskare. Carson själv är professor i klassiska språk.

Det finns ett par sidor i "Röd.doc<" som griper tag, särskilt när Geyron i en sorts sorgesång berättar om sin mammas död men resten lämnar mig rätt kallsinnig. Och jag snubblar ofta och faller ner i textens många slukhål.

”Bara säga det som dyker upp i tanken, helt enkelt bara flyta med”, noterar Geyron. Det ger också en hyfsad sammanfattning av stilen i boken; det känns som om den tillkommit på en divan.

Då och då påminner tonen i "Röd.doc<" om Eliots långdikt "Det öde landet". Man möter en likartad brustenhet och leda och sentenser och fragment kommer flygande på ungefär samma sätt. I båda fallen handlar det också om civilisationskritik.

Mer läsning

Annons