Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Curlingfritt med knorr

/
  • Osopat. Mamma Ritva och pappa Roger tänker mest på sig själva när de drar från storstaden till skogs. I årets julkalenderfilm har barnen inte mycket att säga till om.

Annons

Säg Julkalendern och vuxna svenskar får nostalgipuls och glimmande blick.

Julkalendern i SVT var en institution i decennier. Varje års upplaga hade ett uppmärksamhetsvärde jämförbart med en ny Harry Potter-film.

Det var tradition. Det var förväntan på en ny tv-serie-värld.

Det var något som tycktes spegla sin samtid och sitt Sverige. En årlig lägesrapport på barnens villkor.

Men också en årlig påminnelse om att barnen och barnsligheten är det viktigaste vi har.

Som sådan finns Julkalendern fortfarande även om programmet delvis drunknat i kanalbrus.

Så man kan ju undra vilken sorts tv-kalender vi får i dag – när föräldrar påstås curla på tok för mycket. Bortskämda ungar heter det.

Jag har smygtittat på de fem första avsnitten av ”Hotell Gyllene Knorren” som startade i går.

Det handlar om en mamma och en pappa som säger upp sig från sina trista låglönejobb för att bli egenföretagare. De flyttar från en trång lägenhet till ett eget slott (hotell) på landet. I tidens anda. Man ska sköta sig själv och klara sig själv.

Å andra sidan verkar det nya livsvalet inte bli så lyckosamt. Hotellet som familjen ska driva har ett hopplöst läge bortom motorvägen. Gästerna uteblir. Närmaste matbutik slår igen.

Sanningen att säga känns miljön mer 70-tal och gröna vågen. Familjen Rantanen äger en skruttig rishög till bil, pappa Roger har egentligen det gamla yrket dammsugarförsäljare, och man får livnära sig på potatis och morötter från närmaste bonde.

Barnen då? Det är lillebror Ingo som önskar sig ett husdjur, samt storasyster Isadora som önskar sig bättre mobiltäckning.

De är sannerligen inte bortskämda. Först tvingas de bort från sina kompisar, bara så där plötsligt en dag när deras tokiga föräldrar får ett infall. Sen är torra brödkanter det enda i matväg som finns hemma. Och inte ens här på landet får Ingo ha djur. Bara i hemlighet. En liten gris.

Syskonen hjälper snällt till med servering och städning.

Ingen av dem har heller hittills blivit skjutsade någonstans, varken till träning eller vänner. Internetuppkoppling är det inte tal om.

För övrigt står barnen inte ens i centrum för berättelsen. Det gör de finsk-tangodansande föräldrarna. Roger och Ritva är charmerande ansvarslösa. Fast man kan gissa att det till slut blir de rådiga barnen som får rädda familjen ur hotellkatastrofen.

Ganska som vanligt alltså.

Men drömmen om att ha ett trivsamt litet pensionat är de vuxnas och klassisk (jag har träffat många som haft den och haft den själv). Liksom drömmen om en harmonisk familj som gör allting tillsammans.

Kanske är det vi ser också drömmen om att slippa sopa banan.

Om vardagen såg annorlunda ut – var mindre stressig och livet levdes fullt ut nära istället för på bilavstånd – skulle det faktiskt krävas mindre curling.

SVT:s julkalender är föräldranostalgi. 2010 års julkalender tar konsekvenserna; den till och med gestaltar föräldranostalgi. ”Hotell Gyllene knorren” spelar så att säga sin roll perfekt. Den är precis så mysig som jag vill ha den.

Vad den yngre publiken tänker kan jag inte ens gissa. Utom en sak kanske, att Isadora har sanslösa, sprakande kläder. Designern Cilla Rörby från Gävle står bakom tv-seriens gyllene kostymer.

Mer läsning

Annons