Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dansare med spetsförmåga

/

Ni vet sådana där klossar barn inte kan stoppa ner i rätt hål. En stram man rör sig över scenen, bär klossarna, staplar dem, mäter ut rummet, känner av dess begränsningar.

Annons

Med barnets frustration över att världen inte går att omforma efter viljan. Han är allvarlig med lika allvarlig klädsel, förutom den lilla ballerinakjolen som kikar fram under kavajen.

Runt honom dansar fyra andra dansare i en ryckig följsamhet. Fria från de hinder som stoppar mannen. Det är som om de nöjer sig med sina kroppsliga och rumsliga begränsningar, medan mannen fastnat i en kreativ kramp eftersom han inte nöjer sig med att skapa inom sina förutsättningar.

Titeln ”Pacing in vaudeville” syftar till hur scenen stegas ut och mäts.

Örjan Andersson, som står för koreografin, har rummet som tema, precis som han har haft förut. Det blir ett slags dans kring dansens förutsättningar. Musiken är coolt bubblig electronica. Stundtals tystnar den helt, och då tappar, tycker jag, föreställningen tempo. Först blir jag lite besviken över det omärkvärdiga i ljuskonstnären Jens Sethzman arbete, men mot slutet rycker ljuset upp sig i ett stämningsskapande skymningssken. Även kläderna är snygga och helt olika för varje dansare, vilket hjälper till att skapa personligheter och en relation till dem.

Till slut hittar mannen klossarnas rätta form. Kanske vill Örjan Andersson med det säga att det nyskapande är det frustrerande, det heureka-ögonblick som tusen uppgivna suckar ligger bakom. För mig är föreställningen väl klinisk, som att se funktioner dansa på ömse sida i en ekvation utan att nå varandra. Men att det är fem dansare i spetsen av sin förmåga råder det inte något tvivel om.

Mer läsning

Annons