Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den nya kvinnan i gammal spansk konstart

/

Det började illa. En nyckelperson i föreställningen, sångaren, hade blivit sjuk och oro uppstod bakom ridån. Hur skulle detta avlöpa?
Alldeles ypperligt blev det ändå.

Annons

En fantastisk liten föreställning är den här, rolig, briljant dansad och med en enastående dramatisk nerv i uttrycket. I dess centrum Rocio Molina. Hon ser ut som en liten tjej när hon dyker upp på scenen. Men så fort hon börjar röra sig fyller hon dess hela rum med sina smattrande fötter, sina virvelturer och sina rytmiskt slängande armar.

Hon är den nya kvinnan i denna gamla spanska konstart. En kvinna som spränger gränserna – hon rör sig ofta i traditionellt manliga turer och i början av föreställningen bär hon långbyxor. Med sin snabbhet och kraft tar hon andan ur en.

Hennes motspelare, Laura Rozalén har en annan framtoning. Hon är moget yppig, med böljande kjolar och mjukaste dansturer. Hon vet exakt hur man ger en sjal eget liv i dansen, hon svänger sina kjolar i graciösa rörelser.

Ett omaka par, kan man tycka. Från början visar de flamencon från var sitt håll, så att säga. Rozalén står för traditionen, Molina för en fräck förnyelse (som dock rör sig inom flamencons dansanta sfär).

Undan för undan närmar de sig varandra för att till slut mötas i en sorts pas de deux. Båda är svartklädda, de har en stor, ljus sjal som de stänger in varandra i och tar sig ur. Sjalen blir som traditionen, både en möjlighet och ett fängelse om man inte vet hur man kan öppna den för andra impulser. Det är oerhört vackert och starkt.

Visst saknade vi sångaren, vi som vet hur viktig hans klagande ton är för känslouttrycket.

Trots hans frånvaro vill jag beskriva föreställningen som en riktig pärla.

Mer läsning

Annons