Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ensam dans tillsammans

/

Disco, ett så tacksamt ämne att bygga en föreställning runt.

Annons

En gemensam referens, en tydlig visuell prägel, en dans där alla har minnen – även de som inte blev uppbjudna. För som en av alla de inspelade rösterna i ”Days of disco” konstaterar är det en dans där alla är ensamma tillsammans.

Den finska koreografen Jyrki Karttunen och hans danskompani har samlat in människors berättelser från discons era, och de spelas upp under föreställningen inuti den projicerade discokula/jordglob som utgör scenografin. En av dem säger att när discon kom så var en sak klar: det här var inte någonting som de hade i Finland. Och kanske är det just den finska aspekten som gör dansen och den kollektiva berättelsen från de inspelade rösterna extra rörande. Finland, finns det något land som mindre associeras till discons glitter och glamour? Discon som ett glimrande guldkorn i en annars grå vardag framhävs.

Jyrki Karttunen själv inleder, dansandes utan musik, mycket trevande. Den frånvarande musiken lyfter fram hur fåniga många av discons rörelser är. Men han finner snart rytmen, glittret i blodomloppet.

Tre andra dansare ansluter i en koreografi där discons rörelser samspelar med den moderna dansen. I sammanhanget får discons handklapp och fingrar i luften karaktären av citat. Männens putande rumpor illustrerar den frigörelse av mannens feminina sidor som discon innebar. I synnerhet i Finland, kan man anta.

”Days of disco” är en förvånansvärt nedtonad, rentav kontemplativ föreställning. Ironin trycks hela tiden ner till förmån för ett känsligare porträtt av discons plats i kulturen och livet. Bästa sekvensen är när de inspelade rösterna med hörlurar på var för sig men ändå tillsammans sjunger ”I will survive” a cappella. Det finstämda till trots hade jag önskat lite mer av discons glädje och kraft.

Mer läsning

Annons