Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magin infann sig

/
  • BALETTERNAS BALETT. St Petersburgs klassiska balettkompani gästade Gävle teater i fredags kväll med  ”Svansjön”.

Annons

Efter all buzz om Natalie Portman i filmen ”Black swan”, har världen fått ett nytt intresse för den mest klassiska av klassiska baletter: ”Svansjön” från 1895. Det vill säga världen utanför de hängivna danskretsarna. Jag fnissar åt rapporter från London och New York – där ”Svansjön” har dansats efter Darren Aronofskys film – om människor som ringer biljettkassorna och frågar om det är Natalie Portman som ska dansa.

Även Gävle har ett intresse för ”Svansjön”. I Kristianstad i veckan ställdes föreställningen in på grund av svikande publikintresse, men på Gävle teater lyste den röda lyktan. Fullsatt.

”Svansjön” har ständigt omtolkats, just nu på Dansens Hus i street dance-version, men när St Petersburgs balettkompani gästar är det med ”Svansjön” i klassisk tappning, som museiföremål.

Inledningsvis rynkar jag på näsan åt trist kostym och scenografi under första scenens slottsmiljö, men när prinsen beger sig till Svansjön börjar magin infinna sig. Prinsen ska välja sig en hustru, och när han möter svandrottningen Odette, förtrollad av den mörka trollkarlen von Rothbart, har han gjort sitt val. Hans kärlek kan bryta förtrollningen. Men von Rothbart distraherar honom med Odile, den svarta svanen, och prinsen sviker sitt löfte. Först i slutscenens dödsstrid med von Rothbart kan Odette räddas och kärleken segra.

Odette dansas mycket känslofullt, medan Odile saknar den erotiska magnetism som rollen kräver i denna kluvna syn på den kvinnliga sexualiteten (tyvärr utelämnar ett tunt programblad dansarnas namn). När Odette lämnar scenen tycks föreställningen sjunka samman något.

Levande musik är för mycket att begära, men Tjajkovskijs fantastiska musik kommer inte till sin rätt i den klena form som strömmar från teaterns högtalare, och det är först i slutscenen där volymen krämas på som kraft ingjuts i dansen. Tredje akten är balettens kraftprov, och med en lyckad sådan, som vi ändå får, är det lätt att förlåta mycket. Om inte annat så är det en upplevelse att få se en så påkostad föreställning med en hel ensemble i Gävle, till skillnad från de anemiska turnéföreställningar som vi annars får hålla till godo med.

Mer läsning

Annons