Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RECENSION: Föreställningen ”Tugg” visar upp stor kontroll över samspel mellan musik och dans

/

Annons

Allt börjar lika plötsligt som det slutar. Strålkastarna tänds och fem dansare inleder med en blandning av så kallad popping och robotdans. Med ryckiga rörelser vickar dansaren sin hand i profil mot publiken medan de andra ligger runtom om honom i en slags böneställning.

Trots rörelsernas mekaniska stelhet finns samtidigt en majestätisk mjukhet i alla övergångar, som om dansarnas kroppar vore benlösa och bara bestående av dansanta muskler. Det industriella temat förstärks även av så kallad elektronisk chipmusik, som om allt vore ett tv-spel från 1980-talet.

Stötar, elektriska vågor, går i dansarnas rörelser från kropp till kropp. Skickligt och till synes enkelt svingas en fot under ett hopp nära en liggande dansares huvud, innan han mjukt landar bredvid. Den rytmiska dansen går vidare i sällskap av ljudet av mörk house. En man och en kvinna närmar sig avvaktande varandra innan en kamp utbryter där det är svårt att se någon segrare.

Koreografen Viktor Fröjd visar med föreställningen ”Tugg” upp stor kontroll över samspelet mellan musik och dans. Han utnyttjar också effekten av att ha många parallella danser samtidigt. Det är ett djärvt grepp i sammanhanget där man som åskådare måste välja var man ska fästa blicken. Vilka dansares steg ska man detaljstudera och vilka måste man välja bort?

Det är roligt att koreografen även själv deltar i dansen som bjuder in publiken med sin behagliga framtoning. Men kanske är det just det som saknas: en tydligare konflikt, något bortom det angenäma. Så att dansen blir en berättelse, snarare än kroppar i stilfull rörelse.

Mer läsning

Annons