Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sensuell och lekfull dans i Gasklockan

/

Annons

Gasklockans golv och ena vägg är täckt av ett vitt skynke. En färglös kanvas som snart fylls av dansande fötter, gråklädda violinister samt en kvinna iförd shorts som ser ut att vara sydda av en svart sopsäck.

Det skarpa strålkastarljuset från taket ger hårda skuggor när dansarens skakande bröstkorg illustrerar stråkarnas vibrato.

Bänkraderna är fullsatta när elva personer från den skotska stråkorkestern Scottish ensemble möter fem dansare från den svenska konstellationen Andersson dance. Och vilket möte det visar sig vara – en sensuell lek med publikens förväntningar.

Fast hur relevant kan J.S Bach Goldbergvariationer från 1741 egentligen vara i mötet med modern dans? Har vi inte redan hört variationer av variationerna till leda?

Men det visar sig tidigt att kombinationen av gammalt och nytt blir till ett intressant och nyskapande format.

Dansen rör sig mellan kärleksrivalers kamp och ensamhetens demoner i blåtonad ljussättning.

Särskilt minnesvärt är sekvensen när de fem dansarnas kroppar blir till en enda. Allt blir till en föränderlig skulptur av lera som skiftar form med omärkliga och skickliga nyanser.

Mot slutet av föreställningen kastar en manlig dansare av sig alla kläderna. Ett uttryck som kan kännas sökt och banalt om det görs på fel sätt. Men i Bachs sällskap känns nakenheten märkvärdigt naturlig och dansarens fullständiga exakthet i varje rörelse blir än mer tydlig.

Det är också svårt att värja sig mot den passionerade kärleksdansen som talar sitt tydliga språk redan utan stråkarnas hjälp. En man och en kvinna svingar sig mellan varandra, fötterna tycks sväva över golvet medan deras blickar möts, fixerade vid varandra.

Paret lägger sig avslutande på det gigantiska golvet i Gasklockan och allt är stilla för en stund. Sedan rör sig deras fingertoppar omärkligt sakta mot varandra tills de möts.

Örjan Anderssons koreografi är väldigt övertygande genom hela föreställningen. Men spänningen hålls samtidigt uppe av ensemblens lekfulla påhitt på scenen. Vissa delar känns något krystade i sin strävan att verka spontana. Exempelvis känns det något intetsägande när en av musikerna bygger små skulpturer av skor och en annan trär på byxor på ett plaströr.

Men allt är förlåtet när den ensamma dansaren mot slutet virvlar som en ballerina över det mörka golvet i Gasklockan.

Mer läsning

Annons