Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilket Raande-Vo!

/

Vilket rendez-vous (möte) hon bjuder på, koreografen Lena Josefsson!

Annons

Eller ska vi säga Raande-Vo för så heter danstruppen som inte bara tolkar vad Josefsson säger utan som med sina olika erfarenheter (dansarna är från många olika länder och flera världsdelar) alla bidragit till föreställningen ”Plutôt la Vie”. De vrider ur sina egna traditioner och blandar dem med andras.

Man kan ana den afrikanska dansen, men bara (alltför) lite, en sorgset-uppsluppen kletzschmerton, en rörelse ur flamencons häftiga urladdningar, och så några jazziga partier. Men mitt i allt detta finns något alldeles eget, en drömsk rörelse, ett slags unisont sökande efter något annat. Det kan vara försök att bryta sig ur de galler som könsrollen sätter upp, som sedvänjan påbjuder, åldern tror sig kunna bestämma. En längtan att kunna möta den andre ”vapenlös”.

I det drömlika tillstånd som bitvis är verkets blir det dessa möten nästan möjliga. Där har vi bruden i sin vita tyllkänning med släp och hon rör sig liksom fritt i den, den är större än hon, och hon upphäver i ett nafs dess begränsningar, sveper den omkring sig, slänger med den. Där är senare en man som trär på sig klänningen – för i drömmen är allt möjligt och där kan alla vara både starka och svaga, fåfänga och fräcka.

Svart och vitt är först de enda färgerna. Men snart kommer också det röda med, i baddräkter, en klänning och de ballonger som lyfter kvinnornas hårmanar. Kvinnornas hår får en märklig roll. Här är till exempel en som dansar med håret som ett dok för ansiktet och man tänker snarare på sagans huldra än på dagens skräckbilder av kvinnor bakom slöjor.

Rummet är fyrkantigt och begränsas av tunna ridåer. Man kan se igenom dem och bakom dem rör sig också dansarna och det möjligen hotfulla (våld mot en kvinna) sker där. Närmare oss allt det andra, de svepande, lustfyllda rörelserna, sången – för sådan finns också – och ett visst musicerande.

För ”Plutôt la Vie” domineras av vemodig längtan, lust och en stundtals sprittande livsglädje. Lusten finns lika mycket i de manliga respektive kvinnliga dansanta möten på scenen som i mötena mellan man och kvinna. Den finns i själva sökandet efter den autentiska människan.

Mer läsning

Annons