Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför går saker sönder

/

Den här bilden är från den första dagens medierapportering kring G20-demonstrationerna i London.

Annons

I centrum för uppmärksamheten, naturligtvis, som alltid vid sådana här demonstrationer: bråkmakande provokatörer.

Vad som inte syns på de här bilderna är vad som finns runt omkring dem. Det är de som tar bilderna. De brukar nästan aldrig synas. Men ett par bilder från just den här medierapporteringen visar tydligt vad som pågår, följ bara länkarna i fotnoten nedan och se själva: en massiv vägg av pressfotografer tornar upp sig och tränger in ett gäng grabbar i en minimal halvmåne runt ett bankfönster.

De lämnar inte grabbarna med särskilt mycket val.

Någonting måste gå sönder.

Pressfotografen John Brownlow har tagit nästan exakt de här bilderna, fast tidigare, i en annan stad, men ändå nästan exakt de här bilderna. En nyfiken mediekonsument frågar honom på hans hemsida: är inte det här alltigenom iscensatta fotografier.

Och han svarar att även i en väldigt stor demonstration så brukar det vara en mycket liten kärna, ungefär tolv pers, som har kommit i det uttalade syftet att paja någonting. De är oftast killar, oftast unga, och oftast fulla. Naturligtvis ser fotografkåren till att alltid ha koll på var de här killarna håller till någonstans, eftersom det är de som kommer att vara alltings epicentrum om något händer. Så killarna upptäcker snart att de har en hel hjord av fotografer som följer dem överallt. Hundratals! Vilket förstås får dem att känna sig jäkligt mäktiga.

Vid något tillfälle marscherar hela demonstrationen iväg. Det är nu någonting går sönder. När rutan krossas står ett stort pressuppbåd runtomkring killarna och plåtar för glatta livet. Det tar ungefär en minut innan polisen dyker upp och the bad boys dryper av. Det är under den här korta tiden som bilderna tas, bilderna som kommer i tidningen dagen efter.

Det är inte helt och hållet iscensatt, svarar John Brownlow. Det är mycket mer som den gamla japanska teaterformen Kabuki. Händelseförloppet är extremt stiliserat. Man vet inte när någonting går sönder, eller vad, eller var, men alla vet ändå exakt vad som kommer att hända. Och ingen blir allvarligt skadad.

Så kan halvt bortglömda teaterformer också överleva, tydligen. Som modern medielogik. n

 

Mer läsning

Annons