Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför ska vi läsa Anna Maria Lenngrens dikter i dag!

Anna Maria Lenngren är en av de stora svenska poeterna, påminner litteraturvetaren Håkan Attius i Gävle och hyllar hennes vassa dikter. På Kvinnodagen 8 mars är det jämnt 200 år sedan Anna Maria Lenngren dog.

Annons

Poeten Anna Maria Lenngren, född 1754 i  Uppsala, död 8 mars 1817.

Påpassligt nog anordnade Gävle Biblioteks vänförening nyligen en öppen läsestuga med fokus på dikter av Anna Maria Lenngren. Det är nämligen precis 200 år sedan hon avled. Jag ser, att man bland annat i Stockholm avser att fira hennes minne med recitation och återupplivande av hennes operaöversättningar.

Hade Anna Maria Lenngren inte producerat rader av satirer, epigram och realistiska iakttagelser och med dem förgyllt makens, Carl Peter Lenngren, tidning Stockholms Posten, hade vi nog endast sett henne som en fotnot i de litteraturhistoriska handböckerna.

Annorlunda är det alltså! Född i Uppsala 1754 som dotter till latindocenten Magnus Malmstedt kom hon att åtnjuta en mycket kvalificerad undervisning, även i latin. Hemmet var dock kaotiskt - det beskrivs som ”smältan av kärngar och ungar” – och man får nog anta att hennes tidiga litterära försök som 20-åring var ett sätt att försöka lämna hemmet. I slutet av 1770-talet tycks hon att döma av ett uttalande, ”Jag går till min Natur och könets gräns tillbaka”, ha tröttnat på att inte uppskattas efter förtjänst.

Men efter giftermålet med Carl Peter Lenngren kom hon i närmare kontakt med Stockholms Posten och en av tidningens briljanta medarbetare, Johan Henrik Kellgren. Nu radikaliseras hennes diktning, satirerna mot militärer och präster, mot struntförnäm adelshögfärd biter än idag. Och ironierna biter likaledes eller vad sägs om de här råden till Betti (i dikten Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon) med bibehållen stavning:

/---/

Med läsning öd ej tiden borrt,

Vårt Kön så föga det behöfver;

Och skal du läsa, gör det korrt,

At Saucen ej må fräsa öfver

/---/

En Lärd i stubb (det är et rön)

Satirens udd ej undanslipper

/---/

Försigtigt äfven undanvik

Al brydsam forskning i gazetten:

Vårt hushåll är vår republik,

Vår politik är toiletten.

/---/

Ett exempel på adelssatir, dikten Portraiterne från 1796. Den grevliga änkenåden sitter på sitt slott, omgiven av porträtt av ”hennes högvälborna ätt”. För att ge sina lungor lite motion tänker hon konversera sin kammarpiga Susanna och berätta om ”Farfars Far / den vidtbereste Presidenten / som kände flugors namn på greska och latin” och en rad övriga släktingar (under textytan anar man att Lenngren är skoningslöst elak mot änkenådens sätt att karakterisera dem). Porträttet av hennes salig man översten kommenterar hon ”Hvem ägde skicklighet, talanger och förtjenster / I rapphönsjagt, om icke han?”

Till slut når våra blickar hennes eget porträtt och hon säger till Susanna:

”Nå ser du inte hvem det är / Hvad käns jag inte straxt på denna stolta panna? / Men, kors bevars väl, skrek Susanna, / och släpte nålar, sax och tråd, / Skal detta vara Hennes nåd!!! / Hvad! Skal det vara? Hvad! Hvad! Slyna! / fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna. / Hvad harm! – men det med rätta sker, / när man med slika djur i nådigt tal sig ger.”

Dikten utmynnar i ännu en ironisk diatrib: ”Grefvinnan fick på stund en ny attaque af gikten, / Och det är altihop som lärs av denna Digten.”

Genom sin realistiska, klarögda gestaltningsförmåga, sitt breda persongalleri – jämför Bellman! – och bettet i stilen är hon väl värd att betraktas som en svensk klassiker!

Mer läsning

Annons