Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De andra festivalfilmerna

/
  • Chockrosa. Dokumentären ”Pink Ribbons, Inc.” undersöker vart alla kampanjpengar egentligen tar vägen. Foto: Ravida Din

Mordet på fyraåriga Michaela och chockerande avslöjanden om Rosa Bandet-insamlingen – det är också Göteborgs Filmfestival. Anne Brügge rapporterar om filmerna som inte har Hollywoodstjärnor i rollerna.

Annons

Röda mattan, filmstjärnor, publikrusning, världspress – den sidan av Göteborg Internationella Filmfestival sker kring anrika, enorma biografen Draken.

Den andra sidan mötte jag också på invigningskvällen: En kvartsfylld salong i filmstaden Bergakungen, och en dokumentär om Rosa bandets samröre med multinationella företag.

Léa Pools kanadensiska film ”Pink Ribbons, Inc.” var min festivals bästa film, byggd på en bok av Samantha King. Den gavs under rubriken Mästare, men kunde även passat under Pengar och liv. Visste ni att bara fem procent av Rosa Bandets pengar går till forskning om vad som orsakar cancer, som miljöförstöring och livsstil? Sådan forskning har förbättrat hjärthälsan, men vi vet fortfarande inte hur vi ska undvika bröstcancer, påpekade forskare i filmen.

Pengarna går i stället till forskning om mediciner, så man förstår varför läkemedelsföretagen arrangerar rosa kampanjer! Kosmetikaindustrin använder cancerogena ingredienser, tjänar multum på rosa bandet och ger struntsummor till forskningen. Visste ni att man säljer kakor, pistoler och Ferrari med Rosa Bandet-reklam? Kvinnors rädsla och sorg kanaliseras i snällhetsaktiviteter som att med rosa kaninöron och ballonger marschera för cancerdöda mödrar och systrar – och samla in pengar. Tänk om de i stället kunde arbeta politiskt för mer seriös grundforskning! Och fråga sig vart alla de rosa pengarna går.

Forskaren och författaren Barbara Ehrenreich motsätter sig uttrycket att slåss mot cancer. Hon har inte kämpat, hon har bara ställt upp på behandlingar. Det är fullt allvar, säger hon, och där kommer man med rosa nallebjörnar! Överlevare applåderas men är verkligen inte duktigare än dem som inte klarade sig.

En välgjord tysk spelfilm visar familjeliv under en pappas sista månader i livet. ”Stopped on track”, stoppad mitt i livet av en hjärntumör, får han hjälp att invänta döden hemma. Andreas Dresens film är som en känslig instruktion i hur hemvård kan gå till, med goda läkare, barn och vänner involverade. Filmens empatiska läkare är för övrigt riktiga läkare som improviserar sina stödjande samtal. Där finns långa tystnader som ger tid för patient och anhörig att tänka efter och komma på frågor.

Än är filmen inte inköpt till Sverige, men numera kan man ju köpa filmer via nätet. Den härliga filmen ”Deaf Jam” om döva ungdomar som tävlar i stå-upp-poesi, den finns ännu inte som dvd, men är på gång. Regissören Judy Lieff har själv varit dansare och uppskattar det fysiska utspelet i kombinationen performance och amerikanskt teckenspråk (ASL, american sign language).

Ute på gatan sen läste jag på en spårvagn: Teckna bil- hund- och barnförsäkring! Och såg framför mig vad dövstumma, judiska Aneta Brodski och hennes palestinska väninna kunde gjort med den frasen, i rasande fart på Bowery Poetry Club i New York, den kväll i månaden då döva tävlar.

Bland kortfilmerna glömmer jag inte ”Taxidancing”, 14 minuter om tango i Buenos Aires, av Jessica och Annika Karlsson och Emilia Ramsin Barlas. Engelskan Susan dansar där flera månader varje år och berättar om panelhönornas behärskade sorg. Juan som dansar mot betalning säger att han inte alla njuter, bara lider i sin tango.

Hur står man ut med att sitta i 90 minuter och höra på ”Dom 237 Piteå tingsrätt”? Marianne Lindberg de Geers film med maken Carl Johans röst ger detaljerna om misshandeln och mordet av fyraåriga Michael. Kameran visar platsen, flygfän och Tjeggelvas vågor rör sig stilla, ibland byter kameran vy från lägerresterna till stranden.

Vad händer med oss åhörare? Hedrar vi den lidande genom att i efterhand bevittna tortyren i mygghelvetet, blir vi mer vaksamma mot vanlig vanvård? Jag vet inte, men filmen upprättade ett närmast sakralt rum med det heliga barnet i centrum. Man påminns om att alla i rättssalen fallit offer för ondskan, liksom ambulanspersonal och utredare. Vad är mitt illamående mot deras som tvingats hantera fallet?

Jag försökte rensa hjärnan med Anu Kuivalainens lugna film om havsforskningsfartyget Aranda. Långa horisonter, människor på isen som bokstäver på vitt papper. Hon tog sex år på sig att göra filmen, med kongenial musik av Sanna Salmenkallio.

Anna Brügge

Mer läsning

Annons