Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De satte avtryck i Gävle 2011

/

Året ska summeras – men vad minns vi egentligen? Kulturredaktionen har valt ut fem personer som var med och gjorde störst avtryck på det lokala kulturlivet 2011. Vi passade också på att fråga dem vad de själva minns från kulturåret som gick.

Annons


Den ena spännande konstutställningen efter den andra har de dukat upp sedan i somras, när Centralgalleriet slog upp dörrarna. Galleristerna Desirée Kjellberg och Johan Ågren har vitaliserat det lokala konstlivet. Bara en sådan sak som att konsten är väl synlig genom de stora gallerifönstren för människor som passerar Centralpalatset. Och de har även öppnat upp Gävles konstliv för influenser utifrån med konstnärer från andra delar av landet.

Har det varit som du trodde att bli gallerist, Desirée?

– Det har varit väldigt roligt och inspirerande, men samtidigt en utmaning att genomföra den verksamhet vi ställde upp som mål. Det har visat sig att många saker har fallit på plats över förväntan, inte minst intresset från konstnärer runt om i landet.

Vilka reaktioner har ni fått?

– Många har sagt att vi tillfört ett bra nytt rum för konsten i Gävle, och att konsten kommer närmare Gävleborna. I början sa många att det är en dålig idé att starta ett galleri i Gävle med inriktning mot nationell samtidskonst, men det har avtagit.

Vad minns du bäst själv från det lokala kulturåret 2011?

– Det som jag har sett mest av är Skottes i Gasklockorna. Jag och barnen har tyckt mycket om deras Familjelördagar. Senast såg vi ”Bockarna Bruse”. Sedan minns jag ”Om ljuset tar oss” på Konstcentrum. Utställningen och debatten som följde visar på att konsten har en unik position som tankeväckare. Att Sveriges Fängelsemuseum fyllde 10 år var stort för mig då de betytt mycket för mig genom åren.


Störst väsen av sig gjorde förstås Teaterbiennalen, som landade i Gasklockorna under maj. Dagar fyllda av otaliga teaterföreställningar, föreläsningar, mingel och möten. Hela det svenska teaterlivet migrerade för några dagar till Gävle. Men biennalens producent Anna Thelin var så upptagen att hon inte hann ta del av utbudet.

– Hela den veckan är som ett töcken för mig. Jag hann bara se ett par-tre föreställningar själv, annars var det fullt upp hela tiden. Jag tänkte att jag skulle hinna se ”De röda skorna” på morgonen, föreställningen är bara 45 minuter lång. När jag kom ut hade jag 45 missade samtal på mobilen. Ett i minuten.

Vilket är ditt starkaste minne från Teaterbiennalen?

– Myllret på området vid Gasklockorna. Atmosfären.

Vilka reaktioner fick ni av besökarna?

– Många sa att det var den bästa Teaterbiennalen hittills. Det var bara positiv feedback.

Vad minns du själv från kulturåret 2011?

– En föreläsningsserie arrangerad av TankeVerket på Södra teatern som hade bjudit in filosofer, bland andra Judith Butler. Det var inspirerande och det coolaste som åtminstone jag såg under året.


Mitt i Esplanaden hände i somras någonting spännande. Musik steg ur underjorden. Brunnslock öppnades. Koner sken som Rudolfs mule. ”Den där underjordiska konserten” – med ljud inspelade från Gävles undre värld i kloaker och andra hålrum – var någonting som stack ut och tog Gävles musikliv direkt in i förbipasserande människors liv. Vi drömde om ljudkonst i Esplanaden alla fredagskvällar i vår recension. Bakom konserten stod Iréne Sahlin, Per Samuelsson (som tillsammans utgör Moneeo) och Mikael Strömberg.

Vilka reaktioner fick ni, Iréne Sahlin?

– Bara positiva. Alla tyckte att det var en rolig och galen idé, flera frågade om vi kom från stan och tyckte att det var spännande.

Konserten fick verkligen konstmusiken att synas. Finns det fler sådana planer på gång?

– Självklart, men ingenting konkret som jag kan berätta om än. Men det blir en fortsättning på projektet när vi ger ut ”Den där underjordiska konserten”

Vad minns du själv från det lokala kulturåret 2011?

– Det finns så mycket att se och inte möjlighet att göra allt, men en sak som jag vill lyfta fram är Vindöga-festivalen i Sandvikens konsthall. Den var grymt bra! Festivalen syns inte så mycket och är inte jättestor men förtjänar att lyftas fram.


De lokala kulturdebatterna når sällan en temperatur som får kvicksilvret att stiga till Sverige-nivå, men Konstcentrums ”Om ljuset tar oss” märktes av på riksplanet. Utställningen kritiserades av Gefle Dagblads kulturredaktör för att ”flirta med norsk högerextremism” och debatterades i radio, tv, sociala medier och, självklart, på kultursidorna. En av konstnärerna var Viktor Rosdahl, som fick oss att längta efter en separatutställning. Han följde debatten på avstånd och har mycket att säga om kritiken, som han mottog ”med viss skräck och förvåning”. I synnerhet parallellen till terrordåden i Norge.

– Min första reaktion var att det var ett osmakligt sätt att använda denna händelse för att angripa en konstutställning i Gävle, som rent faktiskt inte på något vis går att koppla till nämnda anklagelser. Skribenten verkade dock ha tagit illa vid sig ”på riktigt”, vilket i sig ju inte är fel när en utställning väcker starka reaktioner, dock måste det understrykas att anklagelserna som riktades saknade stöd i fakta.

Vad var roligast med att jobba med utställningen?

– Det betyder mycket för mig att någon ens såg de här trådarna i min konst och valde att genomföra utställningen med en sådan hängivelse, upplät rum och utrymme utan hållhakar och med fria arbetsmetoder, alla gav verkligen allt, från de första mötena i Stockholm och Malmö hösten 2010, till hur det sedan fortskred.

Vad minns du själv från kulturåret 2011?

– Jag kan tipsa om en film och en bok: ”The Lovely bones” och ”De välvilliga” av Jonathan Litell som jag läste 2010 men som fortsätter att påverka mig 2011.


Avtrycket som Martin Pareto har satt på kulturåret är läppformat. Han skrev pjäsen om en uppskjuten kyss, som förhindras av Ikea-besök och annat livspusslande, och spelade själv i föreställningen tillsammans med partnern Anna Andersson. Resultatet: En samtidskomedi spetsad med tårar. Folkteatern följde upp året med ”Kom ta min hand” med ännu ett år som gladde teaterbesökarna i Gävleborg – och i frontlinjen gick Martin Pareto.

Vad var roligast med att jobba med föreställningen?

– Att arbeta med en uttrycksform som vandrar mellan komik och allvar. Och att se hur skrivprocessen på kammaren växte till en föreställning som mötte publiken och fick liv.

Kan vi vänta någonting mer från din penna? Finns det redan någonting som du skriver på?

– Ja, förhoppningsvis. Har en manusidé som ligger och gror.

Är du nöjd med publikresponsen som du har fått?

– Verkligen! Vi har spelat på både små och stora ställen i länet och jag upplever det som att många i publiken blivit berörda.

Vad minns du själv bäst från det lokala kulturåret 2011?

– Teaterbiennalen. Hur alla stadens scener fylldes med föreställningar och publik från Gävle och hela landet. Alla seminarier och kringaktiviteter. Ett stort engagemang hos alltifrån professionella utövare till volontärer. Vi spelade föreställningen ”Kom ta min hand”. Och i centrum av allt detta var Gasklockeområdet som ett hjärta för all verksamhet.

Mer läsning

Annons