Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De skapande viljornas kamp

/
  • DEMENSENS AVGRUNDSHÅL. För en dement person kan en färgskiftning i golvytan framstå som ett hål i marken. Illustration: Ingela Jönsson
  • ENDA VÄGEN UT? En konstnär som fått i uppdrag att utsmycka entrén till ett sjukhus valde att göra en hård skulptur i granit, föreställande en pil som pekar uppåt. ”Jättefin, men många tolkade den som om den enda vägen ut från sjukhuset var uppåt, till himlen”, berättar forskaren Helle Wijk.  Illustration: Ingela Jönsson
  • Svårtolkad. Känner man inte till tanken bakom ett konstverk uppfattar man det förmodligen på ett helt annat sätt än konstnären avsett. ”Priapos trädgård” i Gustavsbrorondellen i Gävle  har upprört många.

Gävlekonstnären Ingela Jönsson gör betraktelser i Arbetarbladet över det offentliga rummet och miljöer som vi tar för givna. I artikelseriens avslutande del granskar hon krocken mellan det estetiska och det funktionella.

Annons

Golvet på äldreboendet är fullt av hål! Avgrundsdjupa hål som försvinner i ingenstans. Nej, inte bokstavligen förstås. Men för en dement person kan en golvyta som plötsligt byter färg te sig just så och vara mycket skrämmande.

När arkitekter, forskare och konstnärer arbetar med samma miljö och mot samma mål – en funktionell och estetiskt tilltalande miljö – borde väl allt vara frid och fröjd?

Så är inte alltid fallet. Ibland uppstår krockar till följd av olika synsätt och idéer.

Arkitektens kunskaper om form och funktion kan skilja sig från forskning kring användarvänlighet och påverkan på den grupp som ska nyttja lokalerna, medan en konstnär som fått i uppdrag att göra en utsmyckning har sina idéer och tankar kring ett verk. Idéer som inte alltid stämmer överens med de övrigas.

Konstnärer kommer dessutom ofta in sent i processen, inte sällan när bygget redan står färdigt.

Ofta fungerar samarbetet mellan yrkesgrupperna bra, men det finns också exempel på motsatsen.

Helle Wijk (medicine dr vid Göteborgs Universitet och Sahlgrenska sjukhuset) som forskat kring bland annat färguppfattning hos äldre ger ett exempel på hur fel det kan bli:

– Arkitekterna utgår i all välmening från att skapa tydliga rum, de kan till exempel använda olikfärgade eller mönstrade golv för att markera rumsligheter. Tyvärr fungerar det inte i demensboenden eftersom en dement person då uppfattar golvet som tredimensionellt i stället för tvådimensionellt. En plötslig skillnad i färg kan ses som ett hål i golvet eller ett stup.

– Arkitekterna brukar bli förvånade när jag påtalar detta, berättar hon.

Helle Wijk är för närvarande involverad i ett projekt kallat Syntes, ett samarbetsprojekt mellan forskare (bland annat från Konstfack) arkitekter, konstnärer, färgfirmor med flera i tre nordiska länder, Sverige, Norge och Finland.

Syftet med projektet är att sammanföra kunskaper inom de olika områdena och med hjälp av forskning utarbeta gemensamma riktlinjer. Man tittar bland annat på färg- och ljussättning ur respektive yrkesperspektiv. Projektet är relativt nystartat och kommer att pågå under två år.

Wijk ger ett exempel på en krock mellan en konstnärs intentioner och mottagarna – en konstnär som fått i uppdrag att utsmycka entrén till ett sjukhus valde att göra en hård skulptur i granit, föreställande en pil som pekar uppåt.

– Jättefin, men många tolkade den som om den enda vägen ut från sjukhuset var uppåt, till himlen, berättar hon. Kanske inte så uppmuntrande för någon som är sjuk…

Ett annat problem är att de som arbetar i offentliga lokaler, till exempel inom vården, ofta inte har den kunskap som behövs för att skapa en väl fungerande miljö. Det kan gälla färgsättning, möblering, konst och hur man kan arbeta med rummet på ett sätt som får människor att känna sig väl till mods. Riktlinjer för färg finns redan och när det gäller vården, som är Helle Wijks huvudområde, försöker man inom projektet Syntes arbeta fram ett slags bedömningsinstrument, en manual som anställda ska kunna använda.

– En vårdare ska kunna gå in i ett rum och titta på till exempel ljuset, hur skuggorna faller och så vidare… och göra förändringar med bedömningsinstrumentet som stöd, berättar Helle.

Riktlinjer i all ära, men det tål att diskuteras. Hur fungerar det med konsten till exempel?

Om en konstnär känner sig begränsad av för snäva direktiv – måhända blir konsten tråkigare då? Men det är ju inte heller meningen att människor ska må dåligt – det händer ibland att konst i till exempel sjukhussalar får tas bort eller bytas ut.

Under vårt samtal kommer vi åter in på att konstnärer och brukare (de som vistas i lokalerna) ofta har olika referensramar. En konstnär kan ha aldrig så goda intentioner och dessutom ha studerat platsen och dess historia noga, för att skapa ett verk som passar just den specifika miljön – medan en person som bara befinner sig där tillfälligt kan tolka konsten på helt annat sätt.

Det är naturligtvis som det ska vara. Beroende på egna erfarenheter tolkar människor in olika saker i ett verk, inte alltid positiva. Konst upprör som bekant.

För att ta ett (visserligen uttjatat, jag vet) exempel från vårt område

– Priapos trädgård i rondellen vid Skogskyrkogården i Gävle. Känner man till historien och tankarna bakom verket kan man också se poängen och kanske till och med uppskatta det, där andra tar illa upp och undrar varför man vill visa en trafikolycka utanför en kyrkogård?

Ingela Jönsson

Mer läsning

Annons