Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debutförfattaren var flykting: "Sverige är mitt, faktiskt"

/
  • I stort sett varje sommar reser Negra Efendic tillbaka till ursprungsbyn som familjen tvingades lämna hals över huvud.
  • Under många år vägrade Negra Efendic att se sig själv som flykting. I dag ser hon sitt förflutna som en del av allt annat som hon också är.

Man behöver inte älska förläggningens fiskgryta bara för att man är flykting. I sin debutbok berättar Negra Efendic om fantastiska soppor tillagade nattetid på otillåtna kokplattor, men framför allt om hur det är att vara människa.

Annons

Brezovo Polje heter den bosniska by som hennes familj tvingades lämna. Sedd och beskriven genom ögonen på en 11-årig flickunge ter den sig som paradiset på jorden. Här var pappa en respekterad geografilärare, och mamma posttjänsteman och betrodd kommunikationscentral, under många år ansvarig för byns enda telefon, men framför allt en person att lita på i alla lägen.

I dag står huset som hennes föräldrar en gång slet för tomt. Det var där de ha skulle ha tillbringat sin ålderdom med att påta i trädgården, bygga utekök och fågelbad, inte i en nedgången hyreslägenhet i Huskvarna.

Det enda de fick med sig från huset var en grön filt. Ändå hade de tur. Vore det inte för några av hans gamla elever bland de serbiska militärerna hade Negra Efendics astmatiske far, som så många andra bosniska muslimer, med stor säkerhet skickats till koncentrationsläger och en säker död. Att både han och hans fru sedan överlevde den krigsterror och de övergrepp som ändå följde ter sig mirakulöst.

– Jag hade hört berättelsen så många gånger, det var som en film, säger Negra Efendic.

I dag är hon 35 och reporter på Svenska Dagbladet. I sin självbiografiska debutbok skriver hon om hur hon som tonåring överväger att skylla på läxläsning för att slippa höra om kriget en gång till. Men för att skriva boken gjorde hon tvärtom. Den här gången reste hon hem till byn, inte för den årliga sommarsemestern och återvändarveckan där kriget inte gärna diskuteras, utan för att ställa alla de brännande frågorna och konfrontera.

I "Jag var precis som du" berättar hon utifrån den oförfärade 11-åring som hon en gång var. Även om majoriteten av byborna var bosniska muslimer firade familjen jul med serber och påsk med kroatiska katoliker.

– Vi firade allt! Vi gick i skolan tillsammans, de var våra grannar och det var ingen som tänkte på att vi hade olika nationaliteter.

Inte bara 11-åringen hade svårt att greppa det som sedan skedde.

– Herre gud, mina föräldrar var också oförstående. Det var en galenskap som tog över och vanliga människor förstod inte riktigt vad som hände.

Men "Jag var precis som du" är lika mycket berättelsen om det nya livet i Sverige. Om den asylsökande familjen som maniskt samlar pantburkar för att kunna laga sin egen mat, nattetid utan annat kök än en otillåten kokplatta i familjens rum på flyktingförläggningen i Göteborg. Inte för att de svalt men för att de längtade efter buljonger som gjorde livet värt att leva. I dag är smaklökarna om inte utbytta så förändrade.

– Bara en sådan är sak som att jag älskar sådana här kakor nu, förstår du hur det här smakade när jag kom till Sverige? Jag tänkte att "det här med kakor kan de inte", säger Negra Efendic och njuter av en smörig chokladruta på fiket där vi sitter.

I sin bok söker hon upp och konfronterar svenskar på samma sätt som invånare i den bosniska byn. Efter ett år på flyktingförläggningar börjar den vetgiriga flickan äntligen i svensk skola. I sjunde klass på högstadieskolan i Huskvarna väntar elever som ska hjälpa henne, men också ett elevskåp där skolans nynazister och skinnskallar klottrat budskapet att hon ska åka hem. Hon är inte välkommen. Inför deras hånfulla blickar får hennes barndom ett abrupt slut.

– Precis så var det. Det var som att få en smocka. I dag vet jag att skolledningen gjorde sitt bästa för att hantera det, men under många år trodde jag att man bara lät allt ske, och det var fruktansvärt.

Med sin roman lyckas hon levandegöra några av de människor som annars döljs bakom siffror, volymer och migrationsstatistik.

– Vi är ju här, så många av oss, och vi kommer att fortsätta att vara här, våra liv finns här och vi är en del av Sverige, säger hon och tar sats:

– Sverige är mitt, faktiskt.

Mer läsning

Annons