Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den flicka som en gång var hon

/
  • Agneta Pleijel som flicka under tid då familjen bodde i USA där hennes pappa, matematikern, arbetade.   Foto: Privat
  • Agenta Peijels nya roman är en nedstigning i den egna barndomen.

Med sin nya roman går Agneta Pleijel för första gången tätt inpå sina egna smärtpunkter. I "Spådomen" försöker hon få fatt i den flicka som hon en gång var och som hon, ända fram tills nu, mest bara känt obehag inför.

Annons

Vem vill frivilligt minnas den unga osäkra, alternativt övermodigt självsäkra, person som man en gång var? Agneta Pleijel drog sig in i det sista.

– När jag tidigare försökt komma ihåg den här flickan har jag tyckt rätt illa om henne, inte för att hon skulle ha gjort något fel eller så men för att med henne följde barndomens osäkerhet som kan te sig outhärdlig. Men hon är inte märkvärdigare än några andra. Om jag kan omfatta andra med empati borde jag väl kunna omfatta henne.

"Bli fri, skriva, få orgasm." Så formulerar sig det 20-åriga jaget i prologen. Jo, hon tar för sig i det sena 1950-talets Lund. Men Agneta Pleijels självbiografiska roman handlar, till skillnad från Knausgårds mångtusensidiga kamp för precis samma sak, inte om målens själva uppfyllelse, utan mer om den skakiga vägen till att överhuvudtaget kunna urskilja dem.

När Agneta Pleijel började skriva var det möjligen med en omedveten insikt om att det äntligen blivit dags att bygga romanen om den egna barndomen och därmed undersöka den konflikt som präglat så mycket av hennes skrivande.

Novellen om en annorlunda faster, Ricki, växte i stället till en roman om den flicka som i sin självständiga faster såg om inte ett lyckligt livsöde så åtminstone en älskande människa, en möjlig väg.

– Man måste skriva om något som biter i en själv om man ska orka fullfölja det. Även om skrivandet var motigt var det också energigivande, jag orkade driva det vidare, säger Agneta Pleijel.

I grunden handlar det om en utdragen frigörelse från föräldrarna: fadern, matematikprofessorn, tillknäppt om sitt innersta, och modern, den icke yrkesarbetande musikern som inte gjorde någon hemlighet av sin djupa frustration över att vara hemmafru. Flickan älskar och hatar dem båda.

Agneta Pleijel sticker inte under stol med att hon under nästan hela sitt vuxna liv har diskuterat sina föräldrars olyckliga äktenskap med sina systrar, och att alla tre har olika syn på vad som egentligen hände när deras far utan förklaringar lämnade familjen.

I hennes roman "Lord Nevermore" stod konflikten mellan vetenskap och intuition. I "Syster och bror", handlade den om en döv pojke och hans begåvade syster som inte får sjunga på grund av sitt kön, om tystnaden kontra talet.

– Det gör också den här boken, min fars tystnad gentemot min mors tal, det är samma problem men närmare mig själv.

Hur når man då sina minnen, och hur skriver man om det som också andra levande är delaktiga i? Att Agneta Pleijel väntat så länge med att skildra pudelns kärna handlar inte bara om olusten inför sitt yngre jag. När hon väl började upptäckte hon att känslomässig arkeologi faktiskt fungerar, men också att hon var tvungen att skriva om sig själv både utifrån ett vuxet "jag" och som ett yngre "hon".

– Jag greps av många tvivel. Var jag rättvis mot mina föräldrar? Begick jag övergrepp gentemot andra? Och den kanske viktigaste frågan, som jag är uppfostrad med: "man får inte gå omkring och gnälla, inte vara självmedlidsam." Jag ville absolut inte att det skulle bli ett slags vädjan om medlidande.

Med sig hade hon också en diskussion med en vän och litteraturkritiker som hävdat att många författare har ett centraltrauma som genererar berättelser, men som författaren gör säkrast i att behålla för sig själv.

– Slarvar jag nu bort mina berättelsers drivkraft genom att göra så här? Nästa tanke: nu när jag är så gammal, så vad spelar det för roll? Jag tror nog att det kan vara tvärtom, att jag snarare har öppnat en dörr för mig själv, säger Agneta Pleijel.

– Ibland när jag skrev tyckte jag att det här var en väldigt banal historia i en värld där läsarna kräver våld, blod och omskakande händelser. Men jag hoppas att eventuella läsare av den här boken kanske påminns om hur det som förtigs i en barndom i själva verket spelar en stor roll för livet.

Mer läsning

Annons