Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den gudomliga komedin

/

Fortfarande är det som Aristoteles hävdade, att tragedin anses vara den högsta genren. Det är sällan man ser diskussioner kring till exempel Martin Kellermans ”Rocky” eller Magnus Betnérs ”Uncut” på dagstidningarnas kultursidor.

Annons

Och hur ofta händer det att en komedi spelad på bio eller på en teaterscen ger betydande svallvågor?

Kanske beror det på att ”komedi” just är en lägre genre i allas ögon. Eller också beror komedins lägre ranking på att komedi idag snarare förknippas med snubbelgubbar och firmafester än allvar och friläggande av livets innersta gåtor.

När nu den andra Rosa Pantern-filmen med Steve Martin i huvudrollen har premiär ser jag tokroliga klipp på alla tv-kanaler. Dessa fragment stryker under den sistnämnda tesen. Medan karaktärsskådespelaren Peter Sellers gav en sorglig dimension åt den fumlige kommissarie Clouseau går Steve Martin omkring och spelar samme tönt han spelat i alla komedier sedan ”Saturday Night Live” för snart trettio år sedan.

Allt är tjosanhejsan-crazy för att på något sätt bevisa för oss att ”det här är komedi, gott folk”. Den påklistrade galenskapen finns således där för att dölja ett manus utan trovärdiga karaktärer – för sådana karaktärer har inneboende brister och fel som vi kan identifiera oss med.

Det paradoxala är dock att komedigenren ofta är mycket mer direkt och avslöjande än tragedigenren. Om en komedi fungerar så skrattar du, om en tragedi inte fungerar kan du alltid skuldbelägga dig som åskådare – ”jag är nog inte tillräckligt bildad”.

För att en komedi ska fungera måste den ”vilja komma åt något”. Och när komedin gisslar något i samhället är den nästan alltid politisk och aktuell. I komedin är det snarare regel än undantag att vuxenvärldens falskspelare och lurendrejare förlöjligas. Chaplin gav sig på Hitler i ”Diktatorn” och Ricky Gervais gav sig på den narcissistiske chefen i ”The Office”.

I diktaturer är komiker de som hålls hårdast av censuren, eftersom de från scenen kan få för sig att säga vad som helst, och för att de alltid slår åt alla möjliga håll. En komedi kan alltså inte ägna sig åt att tematisera livets stora frågor utan att samtidigt förlöjliga samma frågor! Därför kan man påstå att goda gycklare är närmare livets hemligheter än gestaltande konstnärer inom andra genrer. För gycklarna driver också med sig själva, de är aldrig pretentiösa och beräknande.

SVT:s komediserie ”Mia och Klara” spelar exakt på de strängar som all klassisk komedi. Mia Skäringer och Klara Zimmergren gör visserligen löjliga kvinnoporträtt (och mansdito!) på ett radband, som vid en hastig titt skulle kunna kallas ”buskis”. Men ack så fel det vore!

När trashmorsan (ja, det är SVT:s egen beteckning) Tabita behandlar sina barn som om de vore gängmedlemmar och sina patienter (på vårdhemmet) som om de vore en tegelsten – då är det smärtsamt någonstans, men i och med att realismen är skruvad precis de där extra procenten blir det hela dråpligt, och vansinnigt kul. Kul på ett sätt som om någon smygfilmat ens polare på en efterfest.

Hemligheten bakom succén ”Mia och Klara” är alltså inte bara att kvinnorna bakom det hela har skapat berörande karaktärer och skrivit ett starkt manus. Nej, nyckeln heter ”tragedi”. Om ni fortfarande inte förstår vad jag menar – titta i kväll. Riktigt jobbigt blir det när frisörskan Gulletussan, som blivit lämnad av sin man, ska ringa sina kompisar – det visar sig att hon inte har några!

Jag skrattar, men jag gör det för att det jag ser är sant.

Mer läsning

Annons