Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den nya engångskulturen

/
  • FÖREGÅNGARE. Håkan Hellström spelade en ny låt under festivalen Way out west med tanken att den aldrig mer skulle spelas. Den sortens grejer kommer att bli vanligare i den nya engångskulturen.
  • KONSTMUSIKERNS CHANS. För dagens kompositörer, som Mattias Lysell, är det ofta så att deras verk spelas en kväll och försvinner i glömska. Nu kan sådana exklusiva händelser visa sig vara vinnare.
  • PERFORMANCETILLFÄLLET. Catti Brandelius fick Gävles kulturkoftor svettiga med ett explosivt performance i samband med utställningen ’Lugn, jag kommer’. Bara för dom som var där.

Annons

För skapare av kultur, om det så är litteratur, konst eller film, har alltid evigheten hägrat. Evigheten har oftast inte flörtat tillbaka, men för de flesta har det funnits en dröm om att boken, målningen eller pjäsen ska leva vidare, bli en del av vårt kulturella DNA.

Nu har tendenser istället uppkommit inom kultursfären på att den eviga elden får ge vika för den snabbt uppblossande lågan. Till stor del är det en påtvingad utveckling, när det digitala gör allting replikerbart. ”För i takt med att den regisserade och styrda upplevelsen går att kopiera och göras tillgänglig för alla, söker sig allt fler till den genuint personliga upplevelsen – den som inte går att återbesöka eller spola tillbaka”, konstaterar Nöjesguiden om fenomenet.

All kultur finns tillgänglig ett knapptryck bort, redo att laddas hem, kopieras, youtubas, och skivsamlingar som fordom var ägarens ögonsten har i dag reducerats till värdelösa plastbitar när samma skatt finns samlad på Spotify.

”Vad ska en kultursnobb göra nu”, frågade sig tidningen Vanity Fair förtvivlat häromåret i en artikel om att kulturens exklusivitet i den digitala tidsåldern håller på att sina, och svaret nu tycks vara ett slags engångskultur, som likt en tändsticka snabbt flammar upp och förkolnar – för dem som kommer för sent finns blott en sotig pinne kvar.

När Håkan Hellström på festivalen Way out west spelade låten ”River en vacker dröm” var det tänkt som en av dessa ögonblickslågor, som bara skulle finnas just där och då, sedan blåsas ut. Nu blev det till slut inte så, till förtret för de närvarande fansen som hoppades på att ha ett exklusivt Håkan-moment att trycka ner andra fans med, som var oförsiktiga nog att inte närvara. Låten spreds ändå, men idén finns kvar om det exklusiva framförandet och vi lär få se fler artister som avtäcker sina nya alster som engångsevent.

Samma tanke gror inom vardagsrumstrenden, det vill säga teatermänniskor och musiker som tar in sin pjäs eller konsert till någons privata vardagsrum. Jag blev själv en gång, i en teaterfoajé, erbjuden att köpa en lott där första priset i lotteriet var just en pjäs spelad i mitt eget hem; jag avböjde, då det är jobbigt nog att applådera halvhjärtat omgärdad av en publik, och att då sitta ensam och le artigt måste vara outhärdligt.

Filmer och musik fick först darrande stappla ut på det digitala slagfältet, men nu riktas kanonerna in även mot litteraturen, där läsplattorna är på väg att en gång för alla förpassa de fysiska pappersböckerna till samlarobjektens dammiga hörna. Men även litteraturen har börjat anamma engångskulturen, exempelvis i det som SVT:s ”Babel” lite vanvördigt kallar ”litterär tupperware”, där författaren med en bokkasse i handen kommer hem på middag och kränger sitt kulturella kapital som vore det plastbyttor.

Sådan verksamhet har måhända sin begränsade spridning, men jag tror på en ny vår för författarmöten, som länge har haft en air av gäspande kulturtanter på något sömnigt biblioteksfik. Nu har författarmöten i deluxeformat börjat paketeras, som Bodil Malmstens ”Enligt Bodil Malmsten” (aktuell på Gävle teater i vår) och Marcus Birros turné tillsammans med musikern Wayne Hussey (också den har gästat Gävle teater). Vi kan alla låna hem en e-bok av ”Priset på vatten i Finistère”, men bara ett fåtal ryms i salongen för att höra orden ur Bodil Malmstens egen mun.

Tv-branschen, skadeskjuten av nedladdning och DVR, har också börjat anamma engångskulturen i satsningar på event-tv (”Idol”-finaler, sportsändningar, galor) som måste ses i nuet för att inte förlora sin fräschör, där en inspelad sändning har den unkna smaken av gårdagens mikrade rester.

Engångskulturen har också en unken smak i munnen, en elitismens röta som inte är välsmakande. Men vems fel är det? Det är vi, kulturkonsumenterna, som har exklusiviteten på vår önskelista. Det är vi som vill ha en upplevelse som ingen annan har, och det är svårt att klandra en musiker eller författare som ger oss den, i synnerhet när vi har stulit deras skivor och böcker på nätet.

Finns det då några konstformer som gynnas av detta, som i sin form lämpar sig väl för engångskulturen? Två exempel från de senaste årens kulturliv i Gävle slår mig: En suck från Mattias Lysell, composer in residence på Konserthuset, och Catti Brandelius performance på Länsmuseet.

Sucken från Mattias Lysell var ett svar på min fråga om hans nyskrivna verk ”Airs, grace and lamentation” för Gävle symfoniorkester kommer att spelas någon mer gång. Konstmusiken är som gjord för engångskulturen – den växer långsamt fram under stor möda, och så blommar den upp under en kväll för att sedan vissna och i de flesta fall falla i glömska. För exklusivitetsknarkare är det ett gyllene tillfälle om att vara en del av någonting unikt.

Och sällan har det varit så trångt i en konstlokal som när Catti Brandelius fick Gävles kulturkoftor svettiga med ett explosivt performance i samband med utställningen ”Lugn, jag kommer”. Minns du det? Nähä, du var inte där? Tråkigt för dig …

Mer läsning

Annons