Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är för svalt i underjorden

/
  • Ola Nilsson lämnar glesbygden för tunnelbanan i

I sin nya roman ”Isidor och Paula” har Ola Nilsson övergett country noir-landet från sin trilogi för att istället bege sig mot underjorden.

Annons

Han utgår från Rainer Maria Rilkes dikt om Orfeus, Eurydike och Hermes, som låter Eurydike ge sig hän åt döden istället för att följa Orfeus tillbaka till livet. Döden kommer som en befrielse i Rilkes dikt, Eurydike är ”inte längre den där mannens egendom”. När guden smärtfyllt konstaterar att Orfeus vänt sig om, och därmed dömt henne till döden, svarar hon bara: ”Vem?”

Underjorden hos Ola Nilsson är inte dödsriket Hades, utan en annan underjord, där människor också dör: tunnelbanan. Varje dag för med sig en rädsla för att någon ska slänga sig ut på spåret. ”Isidor och Paula” är delad i tre, och det är den första delen, som detaljrikt beskriver Isidors arbetsdagar i en samtidigt vardaglig och mytisk ton, som jag läser med störst behållning. Hans stora skräck är att hans älskade kusin, Paula, ska ta livet av sig under hans tåg.

Andra delen har flyttat sig till västkustens sol, och solen belyser våldet. Vi får här förklaringen till den psykiska sjukdom som Paula lider av. Hon misshandlas svårt av sin mor och tas i beskydd av den övriga familjen. Romanens avslutande del följer Paula i vuxen ålder, granskar de blåmärken som aldrig har bleknat. Hon går samma väg som Eurydike – finner ett slags frid i att acceptera det mörker som till sist har slukat henne.

I ”Isidor och Paula” saknar jag den atmosfär som Ola Nilsson skapade i glesbygdstrilogin (som nu ges ut i en samlad pocket). I trilogin låg han hela tiden på gränsen med sitt ordkarga berättande, gränsen mot ointresse. ”Isidor och Paula” är inte lika stiliserad. Därmed mister han attraktionskraften som fanns i atmosfärskildringen, utan att helt lyckas med att skapa ett känslomässigt engagemang för Isidor och Paula. Samma molande sorg som i trilogin finns i denna roman, men det är som om känslorna finns där blott på ett teoretiskt plan. De är för hårt hållna. Idén om att basera berättelsen på Rilkes dikt är elegant, men elegans riskerar alltid att framstå som sval och distanserad.

Nu är jag måhända överdrivet kritisk, men det är bara för att jag håller Ola Nilsson högt som romanförfattare. Har du inte läst trilogin, ta chansen nu när den kommer i pocket, och om den ger mersmak väntar Isidor och Paula på dig i underjorden.

*

Mer läsning: Recension av sista delen av trilogin:

http://www.arbetarbladet.se/kultur/bocker/glesbygden-ar-fullbordad

Mer läsning

Annons