Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är jag som spelar turken

/
  • Folkteaterns turk. ”Vi löser förstås inga världsproblem på scenen”, säger Fikret Cesmeli men han hoppas att föreställningen ska väcka tankar.

Annons

– Det är för enkelt att säga att den handlar om rasism, det är mer komplicerat än så. Det handlar om relationer och om människors berättelser. Våra egna berättelser finns med också. Min handlar om hur jag som fjortonåring jobbade i min pappas korvkiosk och blev misshandlad av en kund. För att jag är svartskalle.

Fikret Cesmeli är en av tre skådespelare i Folkteaterns pjäs ”En turk, en bög, en chilenare”som har premiär i Gävle på måndag. Repetitionerna är i full gång, roligt har de och premiärnerverna har förstås börjat göra sig påminda.

Föreställningen har sin upprinnelse i den konflikt mellan elever på Sofiedalsskolan och Stenebergsskolan, som förra året kom att skapa intensiv debatt i lokaltidningarna, inte minst här i Arbetarbladet.

– Jag spelar turken! säger Fikret Cesmeli och skrattar.

Kollegerna Mats Jäderlund och Ani Guinez spelar följaktligen de övriga titelrollerna; bögen respektive chilenaren. Eller spelar och spelar, pjäsen hämtar också mycket från de tre skådespelarnas egna livsberättelser, de utgår från sig själva och använder sina egna namn i pjäsen. Ovanpå det tillkommer en rad roller i form av lärare, forskare, skolelever. Hitler finns också med på ett hörn. Tre skådespelare, men 21 roller.

– Vi spelar i mitten, med publiken runt om längs med fyra sidor. Vi går in och ut ur rollerna hela tiden, men det blir inga avancerade klädbyten eller så. Mer smågrejer som markerar att man bytt roll.

Efter de två föreställningarna på Folkteatern på måndagen spelar föreställningen på turné i länets högstadieskolor (i slutet av oktober kan man åter se den på teatern).

Inför pjäsen har man arbetat med två referensgrupper, en från Sofiedal och en från Steneberg. Fikret Cesmeli praktiserade en vecka på Stenebergsskolan, och där var eleverna både nyfikna och positiva till projektet.

– Vi har spelat upp scener för dem, och låtit dem tycka till. De tycker det är kul att se hur vi har plockat upp en del av deras kommentarer och idéer som kommit upp under diskussionerna.

Diskussioner blir det mer av under turnén. Efter själva föreställningen följer ett halvtimmeslångt efterarbete, där scener spelas upp på nytt och publiken har chans att ställa frågor – direkt till karaktärerna.

– På det viset blir också åskådarna en del av pjäsen.

– Det är ju angeläget för att det utgår från en specifik händelse här i Gävle, men det är samtidigt något som skulle kunna hända på vilken skola som helst.

– Och man märker hur laddade de här frågorna är. Ta detta med svenska flaggan till exempel, om en infödd svensk har flaggan på en t-shirt så är det genast suspekt, men om jag har det är det inget konstigt. Det där är väldigt viktigt för vissa grupper. Precis som det här med att man har börjat säga att ”vi får inte ens sjunga nationalsången på skolavslutningen längre för att inte uppröra någon”– men har man verkligen gjort det tidigare? Ingen jag pratat med har sjungit nationalsången på avslutningarna när de gick i skolan.

– Vi löser förstås inga världsproblem på scenen, men jag hoppas att pjäsen ska få dem att tänka. Jag tror på teaterns styrka, på att den kan väcka tankar.

– Förhoppningsvis fortsätter diskussionen både hemma och i skolan. Lärarna har en del att göra här, och vi spelar några föreställningar för dem också. Det fungerar inte att bara lägga locket på det som kokar. Vi måste börja prata.

Mer läsning

Annons