Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är lögn att förstå sig på sannings­debatten

/
  • Storm i ett vattenglas? Liza Marklunds bok ”Gömda” och Monica Antonssons kritik av den har orsakat en sanslös januaridebatt.Foto: Maja Suslin / Leif R Jansson/Scanpix

Vad tycker ni egentligen i debatten om Liza Marklunds ”Gömda”? Frågar folk.
Tja, vad kan man säga som inte redan är sagt i den uppskruvade och känsloladdade dispyten? En debatt som i sin våldsamhet sprängt flera debattsajter på nätet. Många som läst ”Gömda” känner sig lurade eftersom boken har sålts in på marknaden som ”en sann historia”.

Annons

Sann är den då verkligen inte, protesterar journalisten Monica Antonsson. Hon har engagerat sig för ”skurken” i Marklunds drama, själv forskat i historien och nyligen kommit ut med uppgörelseboken ”Mia – Sanningen om Gömda”. I sin bok hävdar Antonsson att Marklund har ljugit om denna Mia, kvinnan som skulle ha misshandlats och hotats av en man till en grad att hon tvangs fly och gömma sig med sin familj.

Mia var inte det oskyldiga offer som Marklund gjorde henne till, skriver Antonsson, inte den präktiga tjej som blev oförskyllt drabbad. Och skurken i dramat, den påstådde misshandlaren, är själv ett offer.

Så här en miljon sålda exemplar senare beklagar Marklund att ”Gömda” lanserats som ”en sann historia” och hädanefter ska det stå på omslaget att den är ”baserad på en sann historia”, skrev hon härom dagen på debattsajten Newsmill.

I grunden anser hon sig dock ha rätt. När hon ändrat på fakta om Mia har hon gjort det bara för att skydda den jagade kvinnan, skriver hon. Boken ”Gömda” är inget reportage utan en dokumentärroman, och det är stor skillnad, anser Marklund.

Men inga sådana argument biter på de ilskna läsarna (hur många de egentligen är vet jag inte) som nu kräver Marklunds huvud på ett fat, att hon ”träder fram” och förklarar sig öga mot öga med dem (eller snarare med ett antal hungriga journalister).

Och så ska det visst komma ännu en bok utöver de tre eller fyra som redan skrivits i ärendet ”Mia”. Nu är det Mias son som ska säga sitt. Och kanske ska Mia själv skriva ännu en bok i ärendet.

Ett är säkert, många vill slå mynt av den här historien.

Själv blir jag mest konfunderad över allt skrik och väsen. Vad är det för ”sanning” som alla vill ha? Är det fakta som gör en bok läsvärd eller är det berättelsen, berättarrösten? Kan inte en i och för sig lögnaktig historia innehålla en djupare sanning?

Och varför skriker alla efter sanningen i just det här fallet? Därför att Marklund varit dum nog att kalla sin berättelse för sann? Eller för att hennes bok får liv enbart av att den påstås vara sann?

Observera att jag här inte diskuterar böckernas sanningshalt – som jag inte kan uttala mig om – utan den här märkvärdiga jakten efter ”sanningen”.

Var och en som skriver tolkar sanningen. Om jag berättar en historia i tidningen så blir det med nödvändighet min bild av historien och inte någon absolut sanning. (Även om jag naturligtvis försöker återge fakta korrekt.) Med mitt skrivande konstruerar jag en verklighet. Det gör jag även när jag skriver krönikor i jag-form. Krönikans ”jag” är inte hela sanningen om mig. (Så var det sagt.)

När Alex Schulman går på i sina elaka ullstrumpor på nätet spelar han en roll, rollen ”Alex Schulman”. Kan man därför säga att Schulman ljuger?

En rad författare har genom vår litterära historia gestaltat sin och sin tids verklighet. De har kanske inte haft alla fakta rätt, men de har berättat historier som har upplevts som sanna eller trovärdiga eller som har övertygat genom sitt språk och sin gestaltning.

Det ilskna sanningskravet på Marklund säger något om mångas längtan efter ”verklighet” i bokform. I det ögonblick som man – en skribent eller ett förlag – hävdar att en bok eller en berättelse är ”sann” har man gjort en utfästelse gentemot sina läsare och den får man inte svika. Men det tycks Marklund ha gjort. Därför all denna moraliska harm och vrede.

Läsarnas längtan är kanske densamma som lusten efter dokusåpor, att se och höra och läsa om människor som man kan känna igen sig i och lätt identifiera sig med. Tänker jag mig.

För övrigt anar jag bakom somligas indignation också en lust att nypa åt Liza Marklund: det duger inte att bli så där rik och framgångsrik på deckare och dessutom göra som hon och ta sig ton i många samhällsfrågor. Särskilt inte om man är kvinna. Absolut inte om man är kvinna.

Det är synd om de närmast berörda i den här historien.

Tråkigt vore det också om den leder till att folk i allmänhet började misstro kvinnors berättelser om övervåld. Kvinnomisshandel finns. Det är ett dystert faktum som Mias eventuella överdrifter inte får hindra oss att se.

Längre än så här kommer jag inte i mina funderingar. Kvar stannar en bestämd känsla av en storm i ett vattenglas.

Mer läsning

Annons