Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det gjorde ni bra!

/
  • Imponerande Gävlesatsning. ”La traviata” i Gefle Musikdramatiska Teaters version är en fantastisk föreställning. Den spelas i två versioner med olika solister. Arbetarbladets recensent sågsångarlaget Anna Hanning, Glenn Kjellberg, Tomas Nordlund och Tove Nilsson – som gör sin egentliga premiär i kväll.

Annons

Ibland önskar man att stadens kulturinstitutioner skulle samarbeta när det gäller att sätta premiärdatum.

På fredagen var det nämligen säsongspremiär både på Konserthuset och på Gävle teater. Sådant kan göra en stackars recensent frustrerad. Men tack och lov finns det något som heter genrep.

Därför gick jag iväg till teatern i onsdags för att se det sista genrepet av ”La Traviata”, Gefle Musikdramatiska Teaters nya ambitiösa operaprojekt. Länge var det osäkert om det överhuvud skulle bli några föreställningar, men här står man nu med tolv föreställningar att genomföra under fyra veckor.

Skam den som ger sig.

Krävande solistroller har gjort att man valt att ha två ”lag” med sex solister i varje, och man spelar varannan föreställning. Därför kan man också säga att man har två premiärer. Vid mitt besök var det ”lag Anna Hanning” som sjöng, det vill säga Anna Hanning som Violetta, Glenn Kjellberg som Alfredo, Tove Nilsson som Flora, Tomas Nordlund som Germont, Bengt-Olov Agell som Marchese och Torsten Nilsson som dr Grenville.

I denna version har Jerker Swande valt att förlägga handlingen till Andra världskrigets Paris.

Violetta är en lyxprostituerad som kan vara judinna, men i så fall har hon dolt det bra för hennes beskyddare består av såväl franska överlöpare som tyska nazister.

Librettot bygger på Dumas den yngres ”Kameliadamen” och det hade gått lika bra att lägga handlingen i vår tid, samma historia känns igen i till exempel hedersrelaterade brott.

Anna Hanning lät känslorna svalla i sin tolkning av Violetta Valéry. Hon ömsom hostade och ömsom älskade med samma intensitet, och agerandet var säkert.

Jag har tidigare tyckt att Hanning haft en för svag och otydlig röst när jag hört henne i liknande sammanhang, men här kom mina åsikter verkligen på skam. Hon bjöd nu på en mycket starkare och varmare röst, och även om det var svårt att höra henne när orkestern tog i lät hon desto tydligare vid andra tillfällen.

Vilken positiv överraskning!

Förresten var orkestern ganska duktig på att dränka alla solisterna då och då, så där kunde hon inte göra så mycket.

Glenn Kjellberg gjorde en bra Alfredo, men hamnade lite i skuggan av Hanning. Han har dock en underbar röst och en hel del känslor kom fram ibland, bland annat i konfrontation med fadern och när han attackerade Violetta. Kände att han kunde ha tagit mer plats på scenen, men det är möjligt att regin inte gav honom möjlighet.

Tomas Nordlund gjorde Alfredos far, en nazistofficer som inte ville ha Violetta som svärdotter. Deras duett blev ganska osannolik, en nazist skulle knappast behandla en judinna med förlåtelse och tacksamhet när hon gick med på att lämna hans son. Där kändes historien lite malplacerad, men det var ju så att Violetta kunde vara judinna – och hon kunde lika gärna inte vara det. Men ändå, en snäll nazist?

Lokala förmågor fanns det gott om på scenen, man kände igen flera från stadens olika körer. Men man undrar ju hur en del kunde få solistroller. Någon hade en alldeles för vek röst, en annan hade svårt att hänga med i musikens tempo. Ensemblen hade också förvånansvärt svårt att hålla samma takt som orkestern vid några tillfällen, finslipning behövs. Däremot lät orkestern mycket proffsig. Att många av musikerna är amatörer hördes knappt. Det var inte perfekt, men inte långt ifrån.

Scenografin var realistisk och tidstrogen, men vad gjorde barnvagnen på scenen i första aktens andra hälft? Den kändes helt malplacerad, eftersom för kort tid gått för att något barn kunnat bli till.

Kostymören Ingbritt Bergkvist har gjort ett gediget jobb, idel vackra kreationer på damerna och snygga frackar och uniformer på karlarna.

Ljuset spelade också en viss roll. Det var varmt och behagligt ända till sista delen, då man var i ett sjukhusrum och ljuset blev kallt och vitt.

Jag är faktiskt imponerad över resultatet, trots allt. Gefle MusikDramatiska Teater har lyckats få till en fantastisk föreställning som jag hoppas många går iväg och ser. Det är alla inblandade värda.

Mer läsning

Annons