Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det handlar om min mamma Inger”

/
  • Hyllad. 2005 fick Magnus William-Olsson Karl Vennbergpriset för sin diktning. Nu är han aktuell med ”Ingersonetterna” som utgår från hans alzheimersjuka mors liv.

Annons

I ”Ingersonetterna” skriver poeten Magnus William-Olsson obevekligt men kärleksfullt om sin alzheimersjuka mor. ”Kom död, kom ta min mamma”, manar han på rimmad vers.

På den svartvita omslagsbilden stävar en kvinna fram i en liten segelbåt. Fotografiet är inte knivskarpt, men den ensamma kvinnan utövar en egendomlig dragningskraft på betraktaren.

På baksidan finns samma bild. Viker man upp boken seglar de båda båtarna mot varandra, på väg mot en lika oroande som oundviklig krock.

Kvinnan på bilden är Inger själv. Magnus William-Olssons mor, som för ett antal år sedan insjuknade i alzheimer. De 27 sonetterna i diktsamlingen har skrivits med henne i tankarna.

– Det handlar om min mamma i en mening – men jag tror att det handlar om mycket mer än min mamma. För mig handlar det om det moderliga, om Mamman i livet, säger Magnus William-Olsson.

I dikterna förs läsaren från barnets perspektiv, pojken med huvudet i mammans midjehöjd och handen tillitsfullt fastklamrad i hennes, till den vuxne sonens blick. Den sistnämnde ser sin tidigare så intellektuellt skarpa mor med en cigarett i ena handen och en bok i den andra förvirrat läsa samma sida om och om igen.

”Där du förut lät din lärdom leka/är nu öken. Ändå välja. Peka/Ta. Kant idag.”

Men att skriva in sin mor i poesin är en sak, att tala om henne i en intervju en annan. Om dikterna talar ett både vredgat och ömsint klarspråk är Magnus William-Olsson betydligt försiktigare när vi diskuterar den verkliga Inger.

– Jag känner att jag inte vill prata så mycket om henne för det inte riktigt fair när hon inte kan verifiera något, säger han.

Han beskriver ändå hur mor och son numera mest är ute och går tillsammans. Hans mamma har alltid uppskattat promenader och nu tycks de betyda mer än någonsin – i alla fall just då och där.

– Hon är uppfylld av en sådan enorm närvaro och lycka just därför att hon saknar minne. Hon tycker att allt är så vackert, så fantastiskt. Det påminner om den känsla man har när man går med ett spädbarn i vagn, plötsligt lyser ansiktet upp och man följer blicken, vad är det han tittar på?

Men får man skriva som Magnus William-Olsson gör? Är det inte att gå över gränsen att i en av dikterna uppmana döden att komma och hämta mamma? Flera av dikterna är också starkt erotiskt laddade, på ett sätt som ibland får läsaren att studsa. ”Jag kysser, smeker dig som till försvar/mot åtrån som i kroppen glöder/Iokaste-Inger, könet drar”. Hur erotiskt kan man beskriva en mor-son-relation?

– Jag kan se att dikterna tematiserar modern, kanske i synnerhet för en man. Det finns ett starkt incestuöst drag i dem som handlar om sexualiteten. Det är en viktig del i föräldrarelationerna även om den är förbjuden. Det är på ett sätt modern som ger åtminstone den heterosexuelle pojken lusten, säger Magnus William-Olsson.

Men är du inte rädd för att läsaren ska läsa in just din mamma i det temat?

– Läsarna vet ju inget om min mamma. De här dikterna är så ljudliga, man måste ta dem i munnen själv. Även om man läser dem tyst måste man upprepa dem inne i huvudet och då har man redan fått in dem i sig själv. Jag hoppas att man ska känna någonting, snarare än att man ska tänka ”wow, har han knullat med sin mamma den här snubben?”

”Ingersonetterna” är på sätt och vis en typisk Magnus William-Olsson-diktsamling. Tunn till omfånget, med ett språk som munnen liksom automatiskt smakar på för att det är så rytmiskt, så sensuellt.

Samtidigt skiljer den sig från det han gjort tidigare, dels för att det gick så snabbt att skriva de 27 dikterna, dels för att han den här gången har valt att använda sonettformen fullt ut – med slutrim och allt.

– Det finns något lite publikfriande, något väl enkelt i sonetten, som jag kan tycka är problematiskt. Sonetten räknas gärna som någon slags mästerstycke, särskilt av lite äldre män som nästan blir fetischistiskt intresserade, säger han och målar lätt självironiskt upp bilden av hur han satt på nätterna och skrev ”Ingersonetterna” i ett flöde.

– Det är nästan en Monty Python-sketch: Poeten drabbas av sonettdemonen, från renässansen och framåt. Det hade bara krävts lite historiska kostymer för att ro det i land...

Sara Ullberg/TT Spektra

Mer läsning

Annons