Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det mest intima – vilken urpremiär!

/
  • Imponerande. Folkteaterns Vanja Blomkvist regerar i ensamt majestät en naken och hudnära föreställning.

Annons

En liten gråhårig kvinna i badrock står i foajén och välkomnar publiken. Det är hon som inom kort ska klä av sig naken. I Folkteaterns urpremiär av ”Sin ensamma kropp”.

Den sker på IOGT-NTO-lokalen i Sandviken. En liten enkel salong. Men inbjudande, det enda som verkar öppet längs lördagskvällningens mörka gator.

Kvinnan från foajén ligger i ett vitemaljerat badkar på scenen. Lugna-timmar-musik i högtalarna. Det doftar gott. Tvål. Hudlotion. Jag har aldrig varit på en teaterföreställning som luktat så mycket, så mjukt och varmt och nära. Så kroppsligt.

Föreställningen är en monolog med skådespelaren Vanja Blomkvist ensam i sin kropp och ensam med en hisnande lång text som hon aldrig snubblar på. Bara det är ofattbart, imponerande.

Ur badkaret kliver hon och vattnet droppar innan Vanja hinner svepa om sig den luddiga vardagsmorgonrocken.

Det kroppsliga betonas inte enbart genom att skådespelaren ogenerat visar rumpan. Vi befinner oss ju i någons badrum, platsen där man är som mest privat. Det här badrummet har vackert lilatonad mosaik, bruna träjalusier, kar med gyllene lejontassar.

Det är å andra sidan inte vilken toa som helst. Hantverkaren som nyss byggde och fixade nytt var, får vi höra, en riktig pudding. Han har i dubbel bemärkelse skapat en öppning till en människas hemliga rum.

”Sin ensamma kropp” bygger på en roman av Elsie Johansson (känd för sin Nancy-trilogi).

Boken handlar om den pensionerade änkefrun Marie-Louise Parre, Maliss kallad, som undrar varför livet blev som det blev. Och om det inte, snälla, snälla, skulle kunna få vara lite mer.

Vanja Blomkvist är fullt ut den Maliss jag sett framför mig i boken. Författaren var närvarande vid premiären och hämtades upp på scenen efter föreställningens slut till ett rörande kramkalas.

Men i själva spelet finns en välgörande, välbehövlig distans, Maliss Parre ser nyktert på sin situation och bryter bara ihop ibland – för att genast komma igen med ett självironiskt ”skärp dig!”.

Utanför badrumsinteriören står en fåtölj och ett litet bord. På bordet en bukett röda rosor. Till Maliss från hantverkaren med det laddade namnet herr Bockberg. Kan hon, vågar hon tro att han känner likadant förälskat bubbel i blodet?

När man ligger i badvattnet flyter brösten upp och blir alldeles som i ungdomen, konstaterar Maliss till publikens fniss.

Detta sägs ganska tidigt i pjäsen och slår an en igenkänningston som står sig. Så där gör jag också, utbrister någon, när Maliss sätter upp foten på badkarskanten och smörjer in benen.

Men framförallt är det i åldrandet vi känner igen oss. I detta att vara samma människa i en kropp som längtar som förr fast den inte ser ut som förr. Maliss, med ett förtorkat äktenskap bakom sig, har mycket kvar att ta igen. Visst sjutton är hon värd att få älska.

Att välja badrummet som utgångspunkt för teaterversionen var supersmart lösning. Och tvåldoften som markering av intimitet! Monologens redovisning av återblickar känns i några stycken långrandig – samtidigt som man häpnar över hur mycket som ryms i denna drygt timslånga enpersonsföreställning.

Vanja Blomkvist lyckas få oss att känna det som om vi strukit handen längs hennes mjuka kind. Mer hudnära blir det inte och antikrynkkrämerna kan bara dra åt fanders.

Mer läsning

Annons