Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det räcker bra med Dr Phil

/
  • Överskattad.  ”Lång dags färd mot natt” med bland andra Leonard Terfelt imponerade inte i Gävle.

Finns det någonting i ”Lång dags färd mot natt” som vi inte har fått intryckt i öronen av Dr Phils tordönsstämma?

Annons

När Eugene O’Neill slet bort en av väggarna till en missbrukarfamilj, och lät publiken få bli en del av en helvetesdag där den yttre dimman i hamnen utanför huset anslöt sig till den inre drogdimman, var inte begrepp som ”medberoende” en del av den allmänna vokabulären. De trasiga familjerna är otaliga på våra scener, varför ska vi fortfarande intressera oss för Tyrones?

Texten har alltjämt en magnetism, men jag tror att kraven i dag på ensemblen är högre än någonsin för att väcka publikens intresse, dyrka upp våra hjärtan.

Modern Mary, morfinist, är på väg in i återfallets dimma denna ödesdigra dag, som innan den är slut har fläkt upp det köttsår som är familjen Tyrones familjeliv. Sonen Edmund hostar och inväntar ett sjukdomsbesked, den andra sonen Jamie försöker stjäla till sig alla slurkar sprit han förmår, i en kappsupning med fadern James vars snålhet kan härledas som roten till det ruttna i Tyrones residens.

Mary Tyrone är pjäsens emotionella centrum, och med en bra Mary kan resten av uppsättningen lifta på hennes kraft. Maria Selbing spelar henne mer som ett patetiskt offer än den ”känslovampyr” som teaterkritikern Kenneth Tynan skrev om, och med undantag från några starka punkter är det en rollprestation i gränslandet mot överspel. Skådespeleriet är visserligen vanskligt att bedöma i en pjäs som denna, eftersom det dåliga skådespeleriet präglar familjemedlemmarnas relationer till varandra. Men Selbing väcker inte några reaktioner hos mig, varken medömkan eller anklagelse, och Per Burell som hennes make ger en undflyende gestalt att spela mot. Johannes Wanselow, i en lufsig tappning av Edmund, är den enda i familjen som hittar någonting genuint i de förställda masker som O’Neill har skrivit, och när han lämnas ensam på scenen med någon av de andra familjemedlemmarna – främst i andra aktens kortspel med fadern – växer pjäsen.

Föreställningen har samma vattniga smak som den utspädda whiskey som dricks på scenen, och den brännande känslan i bröstet saknas. Bäst fungerar de delar som bryter av mot O’Neills naturalism, när ensemblen i Dorte Olesens koreografi dansar och när slagverkaren Özlem Dijle Neva Yigitbas som Cathleen trummar igång en rytm med flaskor och vispar, liksom spelar på den fängelsegallerlika scenografin. Med undantag från den stämningsfulla slutscenen är det som om hon pjäsen igenom förgäves försöker banka in energi i denna uppsättning av ”Lång dags färd mot natt”.

Mer läsning

Annons