Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det stora avslöjandet

/
  • Frostigt klimat. Uppdrag Gransknings avslöjande om Ikea-Ingvars gömda förmögenhet har förmörkats av nyliberal dimma, anser skribenten Jan Sjölund i sitt debattinlägg i dag. Foto: Mikael Fritzon/Scanpix

Annons

I SVT Debatt sitter professionella lögnhalsar och andra liberala debattörer och försöker få Uppdrag Gransknings avslöjanden om Ingvar Kamprads Ikea att framstå som icke-nyheter. Den så kallade PR-konsulten Paul Ronge grinar upp sig och förklarar att ”så här gör alla stora företag”. Och så lägger han till att det i alla fall gäller ett antal av de företag han själv har ljugit åt…ursäkta, arbetat för.

Liberale debattören Fredrik Segerfeldt – som även han gjort karriär på att företräda de allra mäktigaste ekonomiska intressena – dömer också helt ut Uppdrag Gransknings avslöjanden om Ikea och Ingvar Kamprad: ”Det var ett totalt substanslöst reportage om ett företag som har flyttat utomlands och som tjänat pengar”, säger han och ser ut som om han vill ge någon på käften.

Riktigt vad de här två mediesnubbarna är bra på vet jag inte. Men vad jag vet är att om dessa två – som på något märkligt sätt nästan lyckas sätta agendan i Debatt den här torsdagskvällen – jobbade som nyhetsredaktörer på någon större europeisk kvalitetstidning så skulle de få sparken direkt.

En stund vid datorn visar nämligen att Uppdrag Gransknings Ikea-avslöjanden värderas helt annorlunda av till exempel Frankfurter Allgemeine, Financial Times, De Standaard, The Daily Telegraph, Le Monde, Basler Zeitung och Le Temps (mer orkade jag inte surfa runt sent på torsdagskvällen).

Alla dessa högt ansedda nyhetsmedier publicerade nämligen Uppdrag Gransknings avslöjanden som självklar nyhet.

Förklaringen är enkel: avslöjandena ÄR nyheter. För alla som inte helt gått vilse i den nyliberala dimman – som ligger tjock över stora delar av det offentliga samtalet i Sverige – är det en nyhet när en av Sveriges mäktigaste, rikaste, högst ansedda och mest betrodda män visar sig ha ljugit om sitt företag och i smyg placerat miljarder på hög i en egenkontrollerad stiftelse i Lichtenstein.

Förstår man inte att det är en nyhet måste man vara antingen professionell lögnare (PR-konsult på nyliberalsvenska), köpt (liberal debattör på nyliberalsvenska) eller… kulturredaktör på Gefle Dagblad!

Ja, för i går sällade sig plötsligt också GD:s Björn Widegren till den trupp som nu rycker ut för att, helt på känsla, försvara Ingvar Kamprad.

Också Widegren uppfattar Uppdrag Gransknings avslöjanden annorlunda än sina journalistkolleger på Frankfurter Allgemaine, Financial Times, Le Monde etcetera. Han beskriver reportaget som ”en parodi” på undersökande journalistik.

Detta är anmärkningsvärt och märkligt. Widegren är ju, till skillnad mot de två andra ovan nämnda debattörerna, inte bara liberal utan också journalist. Han borde alltså kunna skilja på vad som faktiskt är en nyhet och vad som är hans egen åsikt om världen. Att han inte kan det är närmast obegripligt.

Den enda rimliga slutsats jag kan dra är att Widegren låtsas. Och att detsamma måste gälla Paul Ronge och Fredrik Segerfeldt. Jag tror nämligen inte att någon av dessa herrar är korkade – utan att de helt enkelt ljuger medvetet när de försöker låtsas som att en nyhet inte är en nyhet. De vill helt enkelt inte ha kritiska journalistiska granskningar av den ekonomiska makten – en makt som de i grund och botten vill ska få härska fritt i världen.

De vill istället mest bara ha granskningar av företrädarna för demokratin: politikerna. Dessa ska sättas åt hårt så fort de vinglat till. På så sätt blir nämligen nyhetsjournalistiken ett användbart verktyg i bygget av den nyliberala värld de företräder: en där den som har pengar bestämmer vad som är sant och vad som helt enkelt ska kunna dömas ut som en icke-nyhet.

Jan Sjölund

lärare i Kreativt skrivande på högskolan i Gävle

Mer läsning

Annons