Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det vill jag ha sagt om kulturåret 2010

/

Annons

En bomb satte punkt för 2010. Men om jag skulle nämna alla enstaka galningar som begått våldsbrott i Sverige skulle årskrönikan inte handla om annat.

Många vill ha det till att Sverige blivit annorlunda under 2010. Och det är på sätt och vis sant. Vi hörde rasistiska åsikter från riksdagspolitiker. Vi hade en regering som körde ut romer. Som omvandlade arbetslösa och invandrare till objekt för bidragshungriga företag. Vi såg en utveckling som tvingade fler att leva på socialbidrag. Vi såg gamlingar ligga fastbundna på institution. Vi hade rika barn, fattiga barn och vägglöss.

Men djupare klyftor mellan människor är inget som ger bombrubriker. När ett samhälle vittrar sönder sker det gradvis och tyst. Man märker inte om biblioteksböcker försvinner en efter en ur magasinen.

På kulturområdet har gjorts små förändringar som i förstone knappt syns (”att biblioteksutlåning privatiseras kan väl inte vara hela världen...”). Och stora förändringar vars konsekvenser är alltför långtgående för att vara överblickbara (hur ska man kunna begripa vad en regionalisering av kulturlivet innebär när berörda myndigheter bara påbörjat sina utredningar?).

Jag befarar, som miljöhistorikern Sverker Sörlin i debattboken ”Framtiden är nu”, att kulturen genom regionaliseringen – alltså, ni vet, den där kofferten med egna guldpengar till varje region – kommer att ses som en investeringsbudget för att åstadkomma regional utveckling. ”Det tycks i första hand vara det som gör att kulturen nu blivit så populär även bland de entreprenörer, konsulter och politiker vilka knappast alla ägnat kulturen uppmärksamhet tidigare – och inte den djupa tillägnelsen av Borges, Bourdieu eller Butler”, skriver han.

Kulturen lever farligare än på länge i dag när populism och marknadstänkande travar hand i hand. Vi har en kulturminister som förstår sig på graffiti lika lite som Jimmie Åkesson, och som tycker att museer gott kan drivas med ideellt arbete för att bli lönsamma enheter. 2010 syntes alla varningssignalerna.

Det borde om inte annat vara rätt att vara besviken efter ett år som skummat av rojalistisk yra. Raden av lismande kändisar och reportrar förskräcker.

En av mina vänner tog bröllopståget till Ockelbo, frukosterade kungligt och firade vigseln med musik i det gröna. Jag rynkade på näsan tills jag insåg att detta var medelåldersgenerationens dröm om en egen motsvarighet till festivalsommar.

En annars klok ledarskribent tejpade upp en hjärtebild av Victoria och Daniel på sin dörr. Jag funderade på att riva ner den. Tills jag insåg att hon bara var en obotlig romantiker.

Personligen tycker jag att den enda goda sak som kom ut av prinsessbröllopsjippot var den dunderkultiga Ockelbo-skoter-almanackan som såldes till jul.

Monarkin fungerar som substitut (sjukt dyrt substitut). Men det ger den ingen frisedel att uppföra sig hur som helst. 2010 var året när en reportagebok berättade öppet om kungens herrklubbar och om en elit i samhället med vidrig kvinnosyn. Kaffeflickor. Bakom det söta ordet dolde sig seklers ingrodda gubbsmuts.

Dock blev det budbäraren som ställdes vid skampålen. Bokens författare ifrågasattes medan kungahuset fortsatte vinka och le, och media vinkade glatt tillbaka mot en klänningsdrapering som lovade babymage. Det är verkligen inte sant att bara dåliga nyheter säljer.

Knepet att skjuta budbäraren kom att bli ett av årets teman. Mona Sahlin fick till och med själv stöta kniven i köttet när socialdemokratin sökte sin syndabock. Och så snart Wikileaks släppte för makten misshagliga nyheter riktades sökarljuset snabbt över på en solkig Julian Assange.

Det borde om inte annat vara rätt att åtminstone vara förvirrad. Efter ett 2010 som svajat mellan bröllopsextas och terrorskräck, mellan högkonjunktur och lågkonjunktur, mellan nymoralism och skrevande bekännelser, mellan mäktig Ship-to-Gaza-protest och fortsatt köpfestande. Ute i världen svajade till och med respekterade samhällskritiker när de krävde att Sverige skulle ställa män (Assange) över lagen.

Men i skrivande stund är kaos inbäddat, vadderat i vitt. Vi går runt med helgfirandets öronproppar. Jag vet inte vilka hemska nyheter som kommer att nå oss under årets sista timmar. Men det man kan vara säker på är att katastroferna finns därute ständigt.

Säg, vad är det egentligen för svårt med att förutspå framtiden? Många kommer att gå under i krig och av svält och av vidriga arbetsförhållanden. Minnesvärt 2010: Tv-reportaget från turkisk by vars unga män alla var döende i stendammlunga – efter att ha arbetat i en fabrik där man slipar ner ytan på jeans för att de ska bli moderiktigt slitna.

Hälsovådligt damm orsakade problem också på museet Tate Modern i London under året. Vilket kanske var en av poängerna med utställningen ifråga. Jag hoppas det. Att besökarna tänkte på arbetsmiljön för den armé av kineser som slavar för att tillverka konsumtionsvaror till väst. Avantgardekonstnären Ai Weiwei hade fyllt utställningshallen med 100 miljoner dammsamlande, handmålade solrösfrön i porslin.

Förhoppning inför 2011: att jag får tillfälle att se den stora Ai Weiweis nya installationer på Louisiana i november.

Det borde vara rätt att vara lite sorgsen efter ett år där ens egen pappa försvunnit till en inre värld där orden kommer ut som modern poesi: ”Titta, två människor/som sitter ihop/och en kaja”.

I min tolkning: en fin beskrivning av en lycklig ung familj med bäbis. Det kunde också ha betytt, tja, att prinsessbakelsen han just åt var god.

En annan av 2010 års poetiskt lagda personligheter som jag gillar är Peo Rask på förlaget Black Island Books i Norrbotten. Själv var han aktuell med dagsaktuell kortprosa i ”CV”, och även redaktören som gav ut Staffan Westerbergs exakta livsbetraktelser i ”Elvaåringen”.

Den sistnämnda boken tillhörde årets riktigt stora läsupplevelser, tillsammans med Anne Swärds passionerade roman ”Till sista andetaget” (i pocket nu!).

Bokförväntan inför 2011: På ”Och allt skall vara kärlek” av Malmöförfattaren Kristian Lundberg (som även skriver litteraturkritik i Arbetarbladet). Hans nya roman efter hyllade och Ivar Lo-prisbelönade ”Yarden” ges ut i mars.

Hemma på min köksvägg sitter fem affischer i rad. De föreställer Gävlekonstnären Rolfcarlwerner i olika åldrar och är ett minne från hans färgstarka, självbiografiska monumentalutställning på Länsmuseet i somras.

Andra evenemang som imponerat: Festliga nya brassfestivalen Signal, och Gaffel Art Park Event i Boulognern. Det borde vara rätt att hylla Gävles kulturår 2010.

Som inleddes storstilat med Folkteaterns och koreografen Birgitta Egerbladhs dansföreställning ”Kom ta min hand”. Ett magnifikt skådespel i Gasklockorna, av den sort vi kunde se på Peter Oskarsons tid. Ska dessutom visas i tv i januari. Samt återuppstå på scenen i maj.

Och den goda teatertrenden verkar hålla i sig. Gävle har fått äran att vara värd för Teaterbiennalen i vår. har Jag ser också med spänning fram mot Michael Cockes iscensättning av ungdomsboken ”Svenhammeds journaler”.

Gästrikeförfattarna Anna Jörgensdotter, Helene Rådberg och Carolina Thorell sysslar alla med att skriva för Folkteatern just nu. Så, blir vi en teaterstad att räkna med igen?

Under 2010 kunde jag se GIF:s hemmamatcher och samtidigt glädja mig över beslutet att den kulturhistoriskt värdefulla läktarbyggnaden kommer att bevaras när Strömvallens arena byggs om. Det är lugnt nu.

Istället gjorde ett annat jätteprojekt väsen av sig. Stortorget befriades äntligen från sina fångstängsel. Mutter som hördes: Va! Fick vi inte mer för pengarna! Vattenspel, vafalls, vi förlorade en fontän och fick ett maskinhaveri!

Men omdaningen av stadsrummet var en stor grej. Ett uttryck i sten för tidens ideal. Vi borde kanske ta mera på allvar det faktum att det nu är bestämt för generationer framöver att torget ska kännas kontinentalt med solstolar och sandpromenad, och inte ha plats för protestdemonstrationer.

Händelsen stördes av ett olycksbådande muller från kanten av Gavleån. En byggnad som stått tyst på sin plats sedan 1940 knakade i grundvalarna. Länsmuseet skulle bli Nytt och Modernt. Sälja gammalt. Bygga varumärke. Bli ett konstmuseum. Ett konstmuseum också, förutom allt annat., inflikade museichefen för att tysta kritiken. Men vad ska vi tro? Länsmuseet Gävleborg kom att 70-årsjubilera med att se ut som en sprickfärdig groda.

Det borde rätt och slätt vara rätt att vara lite upp och ner efter 2010. Vi har sett skrämmande utsikter. Men fina lokala ljuspunkter.

Med ett undantag. Hoppet om Spegeln-huset som nytt kulturhus i Gävle hann både födas och dö i ett slag.

Först tynade Kulturkiosken i sina nya lokaler. Och sen kom dråpslaget. Kafé Spegeln i Gävle skulle läggas ned. Ett unikt fik i välbevarad historisk biografmiljö. Som allmänheten inte längre hade tillträde till. Plötsligt var det bara borta. Vem värnar det genuina 50-talsstuket nu? Liten kulturskymning är också kulturskymning.

Nyårsfest? Jag står helst över denna dag som vi traditionsenligt firar genom att ha för lite kläder på oss i förhållande till utetemperaturen. Påtvingad feststämning med billig guld- och silverglans.

Norrmannen Karl-Ove Knausgård kom med sin mycket personliga roman ”Min kamp” på svenska i år. I den beskriver han en nyårsafton från sin uppväxt. 15-åringarna med tre öl kvar i stel plastkasse, kylan som tränger upp genom tunna skosulor. Klockan har slagit tolv, raketerna har slocknat och hoppet är ute. Det blev ingen fest: ”Bara för inbjudna. Och det är ju inte vi. Så jävla surt alltså.”

Knausgårds bild kan få stå som symbol för världsåret som strax rings in. Det är fortfarande alldeles för många som inte är bjudna.

Mer läsning

Annons