Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dramaten-premiär: En rolig idiot för vår tid

/
  • David Denciks furste är genial gestaltad.
  • Alexej Manvelov, Ardalan Esmaili, Melinda Kinnaman, Carl Magnus Dellow, Ellen Jelinek, David Dencik, Jennie Silfverhjelm, Marall Nasiri, Andreas Rothlin Svensson och Marie Richardson i Mattias Anderssons

En riktig klassiker har haft premiär på Dramatens stora scen. Men frågorna är aktuella – om liv och politik, konstaterar vår teaterkritiker Karin Månsson. Hon såg David Dencik och Marie Richardsson briljera i Mattias Anderssons och Dostojevskijs "Idioten".

Annons

Det måste sägas: Dramaten är inte en institution som enbart vårdar di gamle, alltså klassikerna. Dramaten är (numera) ett levande teaterhus med plats för alla sorters scenkonst, välkända tragedier i ny tappning likaväl som Fosses teatrala tystnader, Eks dansanta teater eller hiphop.

Så, den som vill diskutera politikens – och livets! – stora frågor kan med fördel bege sig dit och se Mattias Anderssons version av Dostojevskijs ”Idioten”. Man behöver faktiskt inte ha läst romanen. Andersson tar den mest som utgångspunkt för att diskutera godhetens roll i vårt samhälle och vår värld.

Han gör det med en stark uppfordran. Skådespelarna vänder sig inte bara ut mot publiken, de talar med oss och inte till oss, och scenljuset riktas ofta lika mycket mot oss som mot scenen. Och han gör det utan några bekväma lösningar. Varsågoda och se den värld du lever och ta själv ställning.

Kort sagt, det är lätt att omfatta ”Idioten” med sympati.

Furst Mysjkin, den gode som ibland kallas för idiot, kommer tillbaka till St Petersburg efter en tid på sjukhus i Schweiz. Han hälsar på några avlägsna släktingar, en medelklassfamilj med en vänstrande pappa, en förgrämd mamma och tre bortskämda döttrar utan mål för sina liv. Kommer sen till en fattig familj där bitterheten tävlar med alkoholen om utrymmet. Och blir bekant med en ung och attraktiv kvinna som under uppväxten utnyttjats av sin styvfar och nu betraktas som fallen.

Detta är första akten och den är både frätande och rolig. Det väldiga scenrummet ser ut som en vänthall. Samtliga skådespelare finns på scenen hela tiden, i fonden när de inte deltar. Scener växlas genom att de drar fram en soffa och några stolar. Kläderna är moderna, furstens rock något luggsliten.

David Denciks furste är genialt gestaltad, en vänlig figur, lite frånvarande, lite undanglidande och närmast förvånad över den roll han får som utlösare av känslor och kriser.

Här finns också Marie Richardssons förgrämda medelklasshustru, med livsbesvikelsen sprutande ur varje por. Här finns Björn Bengtssons våldsamma kärlekshat, Kicki Brambergs sorgsna rapport från ett liv i beroende. För att bara nämna några.

Så långt allt väl.

Men, i andra akten vänder regissören perspektivet mot världen och bombarderar oss med texter om godhetens möjlighet och världens problem. Och där sackar föreställningen, blir visserligen uppfordrande men sceniskt stillastående. Nu finns knappt längre plats för den humor som kryddade första akten. Det blir lite tråkigt, faktiskt.

Mer läsning

Annons