Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Du får aldrig aldrig tro att detta är islam”

/

En tidig morgon i början av nittiotalet nådde jag äntligen fram till mitt mål; en liten kaffeservering belägen på en av Kairos myllrande bakgator. Det var hett. Avgaserna var täta. Det hade tagit mig lång tid att hitta dit jag skulle – och naturligtvis hade jag varit mer än vilse.

Annons

Det är en av tjusningarna med Kairo. Man går ut för att bege sig till busstorget och hamnar istället i en främmande del av staden, som man inte ens kände till tidigare. Kafeét: Enkla stolar. Rangliga bord. En disk. Två, tre yngre pojkar som sprang fram och tillbaka med överlastade serveringsbrickor. Det spelades brädspel. Golvet var täckt med sågspån. Musiken larmade.

Jag hade varit i Kairo under knappt ett halvår, framför allt för att skriva, men också för att besöka ett speciellt kloster och en del koptiska kyrkor som länge hade intresserat mig.

Det var också vid den här tiden som det politiska våldet blev allt mer tydligt i Egypten; en turistbuss besköts, en bomb briserade vid Tahrir, kyrkor attackerades.

Syftet? Att underminera en infrastruktur som var beroende av turismen. Det lyckades. Det skadade den inhemska befolkningen vars avsky mot förövarna steg i takt med att ekonomin raserades för den enskilde personen. Aldrig då att man talade om ”islamistiska terrorister” – man sade ”idioter” eller ”terrorister”.

Det var också då mitt intresse för sufismen började bli större och starkare. Jag hade självklart läst Eric Hermelins tolkningar av de klassiska sufisterna, sett Ivan Aguelis målningar och tjusats av den mystiska känslan av att vara en del av allt levande. Att utropa sig själv till Gud och därmed länka samman mystik och omvärld var naturligtvis en hisnande tanke.

Det var också, som en direkt konsekvens av att jag blev beskjuten (jo, det är sant) ute vid Giza som jag nu fick möjligheten att träffa en av de ledande gestalterna inom den samtida sufismen. Min vän sade till mig, efter det att en bil stannat utanför huset som vi hyrde – och skjutit två revolverskott mot mig där jag satt på trappan: ”Du får aldrig aldrig tro att detta är islam!”

Och så blev det som så att jag en tidig morgon satt på ett rökigt kafé och drack det söta heta kaffet och väntade på att mannen som nu satt framför mig skulle förändra mitt liv. Att jag, genom hans försorg, skulle drabbas av insikt och hänryckning.

Vi pratade. Han talade om sin son. Om sitt arbete. Att han hade ont i ryggen. Jag blev otålig. Han berättade om trafiken i Kairo. Han föreslog att jag varje morgon skulle dricka ett glas granatäpplejuice. Han nämnde också att cigarettmärket Cleopatra som jag då rökte, var sämre än de inhemska Marlborocigaretterma.

Jag frågade: ”Men detta som sker nu, allt våld?” Hans svar: ”Om Gud är kärlek, inte slår du den du älskar?” Jag svarade naturligtvis nej. ”Det våld som sker nu, det är bara förtvivlan. Maktlöshet. Det har ingenting med islam att göra. Det enda jag vet är att det kommer att bli värre.”

Vi drack kaffe, rökte. Efter ett par minuter frågade jag: ”Vad kan sufismen göra?” Han sade: ”Kärlek. Det är vad det handlar om nu. Kärlek till Gud. Kärlek till människan.”

Ett banalt svar. Jag var runt tjugofem år gammal och längtade efter komplicerade svar. ”Hur skall kärleken kunna övervinna ondskan?” Min vän svarade: ”Du skall glömma dig själv!” Det var inte det svaret jag hade väntat mig.

Jag lämnade kafeét med en känsla av besvikelse. Det är först nu, närapå tjugo år senare, som jag kommer att tänka på detta enkla samtal, som egentligen rymmer Islams fasta kärna. Gud. Människan. Tillit. Respekt. Kärlek.

Den 11 december kom det en man från Tranås beväpnad med material för en självmordsbomb. Mannen var tjugoåtta år gammal och hade förvarnat om sitt dåd genom att meddela sig med bland annat TT, som dagen efter attentatet publicerade ljudinspelningen som mannen hade skickat. Han lät bomben gå av i centrala Stockholm. Självmördaren hänvisade till kriget i Afganisthan, till Lars Vilks, till att det sker en systematisk förnedring av profeten Muhammed.

Rubrikerna i kvällstidningarna är svarta. Tonen är hetsig. Det firas massmediala orgier. Vi har fått vårt första terrordåd heter det; den islamistiska terrorn finns nu i Sverige – och allas vår terroristexpert Magnus Ranstorp menar på att Sverige tidigare har varit en skyddad vik och att så inte längre är fallet.

Jag vet inte det. Det finns en brist på problemformulering. Det finns också en slags glidning i samtalen där det plötsligt finns en gruppering som benämns just som ”muslimska terrorister”.

Jag ska ge ett exempel. 31 maj 2009 sköts George Tiller till döds. Han hade blivit skjuten tidigare. Hans familj hade tidigare under en lång tid varit utsatt för hot och skadegörelse. Det fanns sammanslutningar och kampanjer gentemot honom och hans klinik. Hans brott? Han var abortläkare. Mordet på abortläkaren George Tiller i USA var det genomfört att ”kristna terrorister” som försökte sprida skräck bland abortläkare i USA eller var det en handling som utfördes av en enstaka idiot? Är Helge Fossmo en kristen terrorist eller en enskild förvirrad person som lyckats manipulera en kristen församling?

Att påstå att Sverige har varit en skyddad vik är både naivt och okunnigt. Vi är inte en isolerad ö. Vi sänder trupper utomlands. Vi exporterar vapen. Vi tar ställning.

Jag säger inte att detta är en konsekvens vi måste räkna med. Jag menar bara på att det inte är första gången en handling av våld inträffar i Sverige, och vi rör oss gärna utanför våra egna domäner – både som beväpnade styrkor och som kollektivt samvete. Ett annat intressant exempel, för att visa att vår oskuld försvann för länge sedan, är naturligtvis Anton Nilsson som satte en bomb på strejkbrytarfartyget Amalthea.

Nu när krigsrubrikerna är svarta, när islam plötsligt är en våldsreligion, när Dick Malmlund (säkerhetschef vid Svensk Handel) i Expressen skriver att ”julshopping är en demokratisk handling” är det av största vikt att benämna saker vid deras rätta namn, som att demokrati inte är våld och konsumtion, och att vi inte står utanför den europeiska samfällighet som sett bland annat R.A.F eller irländska separatister. Islam är inte ensam förvirrad man med spikbomb i Stockholm, lika lite som kristendomen är en kåt pastor från Knutby.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons