Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dyrkad, men varför?

/

Den kallas ”en livets ordbok” och påstås kunna ”lära oss om livets verkliga mening”. Den rekommenderas alla ”som är intresserade av att lyssna på sitt hjärta och följa sina drömmar”. Många säger att boken ”har förändrat mitt liv”.

Annons

 

Vilken bok? Bibeln? Augustinus bekännelser? Koranen? Birgittas uppenbarelser? Liftarens guide till galaxen?

Nej. Den ”underbara berättelsen, full av visdom” som så många tusentals, ja, miljontals läsare världen över beundrar – rentav dyrkar – är brasilianske författaren Paulo Coelhos roman ”Alkemisten”. Som utkom i portugisiskt original för tjugo år sedan och nu firas med en vackert illustrerad jubileumsutgåva. På svenska och jag vet inte hur många tjog språk.

”Alkemisten” har sålt svindlande 30 miljoner exemplar, minst. Världsrekord, enligt Guinness rekordbok. På nätet letar jag – förgäves – efter litterära analyser och kritik av ”Alkemisten”. Finner desto fler kärleksförklaringar och nyfrälsta bekännelser. ”Nu är jag en Coelho-troende”.

Många vill gärna tro att ”Alkemistens” fabulösa succé måste bero på en sällsynt smart, massiv marknadsföring. Om det vore så enkelt skulle vi ha betydligt fler mångmiljonsäljare. Faktum är att när Alkemisten utkom 1988 så sålde den – 900 exemplar! Romanen fann sina hängivna läsare genom den mest eftertraktade av försäljningskanaler: mun-mot-mun-metoden. När stenen var i rullning på 1990-talet blev det inte sämre av att Madonna, Julia Roberts, Bill Clinton och andra celebriteter hyllade ”Alkemisten”. Gyllene ord från en vis man.

För att undvika ett vanligt missförstånd: ”Alkemisten” är ingen hjälp-dig-själv-manual i new age-förpackning. Det utmärker snarare Coelhos senare verk (numera producerar han sådana böcker på löpande band; den senaste på svenska är ”Häxan från Portobello”).

”Alkemisten” är en roman om den unge, spanske fåraherden Santiago som bokstavligen följer sin dröm, ända till Egypten, bara för att upptäcka att hans drömda skatt ligger nedgrävd hemma på den egna bakgården. Den klassiska upplösningen är just klassisk. Variationer på insikten om att man måste resa långt bort för att upptäcka vad man redan har, återfinns på många håll. I Tusen och en natt, hos Jorge Luís Borges. Hos den persiske 1200-talspoeten Rumi, som Paulo Coelho själv angivit som inspirationskälla.

Romanen gestaltar också andra – smått arketypiska – visdomar. Som att vägen är målet. Som att vi måste våga följa våra drömmar, vilket är vad Paulo Coelho själv gjorde i slutet av 1980-talet. Han bestämde sig för att sluta irra omkring i tillvaron och istället bli författare. För Coelho själv är ”Alkemisten” en självbiografisk roman.

I grund och botten är Coelho mycket tydligt kristen, mer exakt katolik (låt vara i en mystisk, mindre påvetrogen variant). Det fascinerande är att han lyckas gestalta universella frågor utifrån sin katolska tro, utan att skrämma iväg icke-katoliker.

Betänk detta märkliga: han är en oerhört populär författare – i Iran. Vilket kanske förklaras av ett trots allt gemensamt fundament: monoteism. För övrigt lär Coelho vara den ende västerländske författare som får royalty i Iran.

En beskare förklaring till fenomenet är att hans budskap är så urvattnat att det passar om inte alla så väldigt många. Alkemisten bågnar av sentenser som ”Jag är rädd för att förverkliga min dröm och sedan inte ha något kvar att leva för” till rena plattityder som ”man måste vara beredd på vädrets växlingar”.

Efter att ha läst Alkemisten två gånger kan jag bara konstatera att den är långt, långt ifrån ett mästerverk, men också långt, långt ifrån att vara så genomusel som det gärna hävdas i bildade kretsar.

Man kan älska, förakta eller förstummat iaktta fenomenet Paulo Coelho, men man kan inte förneka att han uppenbarligen fyller ett djupt mänskligt behov. Av att läsa – föra en dialog – om liv och död, mysterier och gud, passion och själens mörker. Coelho samtalar med människor. Intimt. Direkt. Enkelt.

En brasiliansk kritiker har hävdat att Coelhos prosa bara kan kallas enkel, i betydelsen god, av människor som inte har läst honom i original: översättarna korrigerar hans taffliga portugisiska. Denne (elake) kritiker missar emellertid poängen. Det är just Coelhos brist på, eller bristande stil som är nyckeln till framgångarna. Han är inte elegant, sofistikerad, litterär. Och det gör att ingen läsare behöver känna sig obildad, dum eller underlägsen.

Den som läst sin beskärda del sagor, sonetter, romaner, höga visor och vishetsböcker har inte mycket att hämta i ”Alkemisten”. Men Coelho vänder sig inte till kultiverade läsare. Som kan sin Homeros, Dostojevskij eller Lagerlöf. Lika lite vänder sig Coelho till bildade religiösa. Som kan sin Torah, Bibel eller Koran.

Coelho skriver för alla – miljoner – andra. Som också söker svar och frågor på detta svåra enkla: livet. n

Mer läsning

Annons