Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eduardo Galeano får sina läsare att le

/
  • HYLLADES. Eduardo Galeano, årets Dagermanpristagare, har gjort sig ett namn som en författare med hjärtat till vänster.  Under söndagen fick han ta emot priset på Laxön, Älvkarleby.

Älven var lössläppt. Luckorna öppnades av misstag, fick vi veta. Ljudet från det skummande vattnet omlokaliserade själva utdelningen av Stig Dagermanpriset, men pristagaren Eduardo Galeano lät sig inte tystas av dånet från hela Dalälven.

Annons

Yttrandefriheten är sådan – orden sipprar fram ur andra håligheter när de tystas. Och en ståtlig, livlig älv är en vacker motståndare jämfört med andra yttrandefrihetsfiender som Eduardo Galeano har bekämpat.

Vi har redan berättat om Galeano, samt den gångna veckan recenserat hans senaste bok på svenska, ”Omfamningarnas bok”, men några ords repris om vem han är krävs kanske. En författare från Uruguay som av regimen där tvingats att bli ett slags världsmedborgare, som har haft sitt hem i bland annat Argentina och Spanien. En debattör med hjärtat till vänster, kritisk mot mediernas roll och kapitalismens framfart. En skribent, journalist, historiker och aktivist som slog igenom med ”Latinamerikas öppna ådror” i slutet av 70-talet och som sedan dess har haft ett mångsidigt författarskap, från uppgörelsen med kolonialismen i ”Latinamerikas öppna ådror” till en bok om fotboll i ”Fotbollens himmel och helvete”.

Hans tacktal liknar en bön som han ber tillsammans med Stig Dagerman, en vädjan om att fortsätta orka kämpa för det som han tror på. Jag fastnar för raden om att ”vägra glömma i den obligatoriska minnesförlustens tidevarv”. Trots åldern, som har tagit allt hår utom några vita testar i bak, ger han ett intryck av att inte börja glömma än på länge, och ögonbrynen skjuter piggt upp i pannan och förstärker hans leenden. Eduardo Galeano är en författare som ler ofta, och som, i synnerhet, får sina läsare att le.

Många av de spansktalande i publiken skrattar år hans texter från ”Omfamningarnas bok”, en bok som med sina korta prosafragment och anekdotiska berättande lämpar sig väl för högläsning. Bengt Söderhäll i Dagermansällskapet lånade mig häromdagen Galeanos senaste alster, som jag inte blev såld på direkt, men texterna gör sig bättre upplästa, översatta av Folkteaterns Anna Andersson. Det är ett ekonomiskt berättande som inte sällan slutar med en komisk poäng, ett leende som samtidigt öppnar upp ett nytt perspektiv mot världen.

Förutom humorn i själva texterna har han också, verkar det som, en humoristisk distans till sitt författarskap, och han berättar om hur den av regimen förbjudna ”Latinamerikas öppna ådror” konstigt nog tilläts i fängelser eftersom censuren trodde att den var en lärobok i anatomi. Förbudet hjälpte också boken att hitta sina läsare.

– När jag skrev den köpte inte ens min familj boken, men när militärdiktaturen förbjöd den blev boken en storsäljare. Mitt råd till diktaturer är: förbjud ingenting, det ger bara gratis marknadsföring.

I uppläsningen märks inte mycket av den politiska aktivisten Galeano – berättelserna har en mer allmängiltig ton – men när det blir frågestund med Arne Ruth och Maria-Pia Boëthius i panelen, lockar frågorna fram det nämnda vänsterhjärtat. Som frågan om vad han anser om att folket får betala för bankernas förluster under finanskrisen.

– Vinsterna blir privata men förlusterna blir kollektiva, sammanfattar han kärnfullt resonemanget. Jag tycker så synd om dem att jag vill adoptera en bankir.

En inte helt lysande översättning av samtalet, bland annat, gör eftermiddagen på Laxön till en mindre intressant upplevelse än vad den kunde ha varit. Bengt Söderhäll påpekade att de många språken som talades var en av dagens poänger, men i översättningarnas filter försvann någonting väsentligt, tror jag. Men ceremonins tema framgår ändå: Det går inte att tysta den som har något att säga. Inne i Officersmässen hörs bara älven brusa svagt i bakgrunden.

Mer läsning

Annons