Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ekelöf i nyutgåva: Nu syns hans ohyvlade anarkism

/

Gunnar Ekelöf har kommit i klassikerbox. Hans "Samlade dikter", återutges av Svenska Akademien. En stor händelse, konstaterar vår kritiker Rasmus Landström som finner det obegripligt att dåtidens kritiker ofta var så negativa.

Annons

Skulle jag välja en tid då den svenska litteraturen varit som allra bäst är det början av 1930-talet. Detta var inte bara tiden för arbetarlitteraturens genombrott utan även för modernismen. Primitivism, surrealism och dadaism var några av de konstriktningar som bröt igenom med författare som Eyvind Johnson, Karin Boye och Ivar Lo-Johansson.

Under denna tid knarrade svensk litteratur av statarnas höskrindor samtidigt som en kontinental vind drog in med formexperiment över landet.

En av de litterära höjdpunkterna under 1930-talet var Gunnar Ekelöfs ”sent på jorden”. Den var på många sätt en typisk produkt. Ekelöf var knappast någon arbetarförfattare men i intervjuer efteråt har han sagt att han identifierade sig med dem.

Han ingick i kretsen runt Spektrum som var en formmässigt och politiskt radikal grupp, ”sent på jorden” gavs ut på deras förlag och var tydligt influerad av fransk surrealism. Boken var satt utan versaler vilket signalerade en språklig hierarkilöshet och kosmopolitism. När den publicerades 1932 sågades den av en kritikerkår som betraktade den som obegriplig.

När jag i dagarna läser om ”sent på jorden” i Svenska Akademiens tvåbandsutgåva av Ekelöfs samlade dikter känns det smått overkligt att kritikerna var så negativa. ”sent på jorden” är en briljant diktsamling fylld av språklig energi. Den fullkomligt exploderar i konturskarpa och melankoliska stadsbilder och lyriska beskrivningar av brinnande skyar på det vackraste av språk.

Dessutom är den visuellt anslående. I Akademiens utgåva har man återskapat diktsamlingarnas ursprungliga typografi, som var en viktig del av Ekelöfs estetik. Här kan man se hur författarens uppmaning att ”krossa bokstävlarna mellan tänderna” genomsyrade diktsamlingen på flera plan.

Det är en stor händelse att Akademien nu ger ut Ekelöfs samlade dikter. Det har visserligen gjorts förut, men unikt med Akademiens utgåva är att man inte publicerat de i efterhand redigerade utgåvorna av diktsamlingarna utan förstaupplagorna. Vilket gör att man tydligare kan följa utvecklingen i hans författarskap.

Ekelöf har ofta betraktats som en mystiker och en romantiker. Det är visserligen inte fel, men när jag i ett svep läser förstaupplagorna upptäcker jag att hans ohyvlade anarkism och existentiella radikalism är ett minst lika framträdande drag.

Särskilt intressant är det att läsa de diktsamlingar som kommer i debutdiktsamlingens efterföljd. Efter ”sent på jorden” skriver Ekelöf först ett par obetydliga diktsamlingar men 1941 kommer ”Färjesång” vilket blir hans stora genombrott. Här finns dikten ”En värld är varje människa” vars inledning lyder:

En värld är varje människa, befolkad

av blinda varelser i dunkelt uppror

mot jaget konungen som härskar över dem.

I varje själ är tusen själar fångna,

i varje värld är tusen världar dolda.

I förordet till Akademiens utgåva skriver Anders Olsson att kärnan i Ekelöfs poesi är att det alltid är möjligt att göra uppror mot den som härskar. Sällan har det uttryckts med en sådan existentiell kraft som här.

Efter ”Färjesång” fortsätter Ekelöf att utveckla sin maktkritik. I diktsamlingen ”Non Serviam” (1945) vänder han sig mot det genomplanerade folkhemmet. I folkhemmet, skriver han, vill arkitekterna ”göra molnen fyrkantiga” och stordriften som växer fram betraktar han med skepsis. Denna inställning har i efterhand stött på en del kritik från vänsterhåll. Men som den norska Ekelöf-forskaren Neal Ashely Conrad Thing påpekat glömmer kritikerna bort att han var minst lika skeptisk till den borgerliga individualismen. En av de sista anteckningarna Ekelöf gjorde var: ”mig äger igen / inte ens jag själv”.

Ekelöf brukar få kritik för att han är en svår och inåtvänd poet. Detta gäller framförallt hans senare diktning. Under slutet av sitt liv sjunker Ekelöf djupare ner i sin alkoholism, hans poesi blir mystisk och inåtvänd. I ”En Mölna-elegi” och ”Diwan”-trilogin späckar han sina poem med referenser till österländsk filosofi och antik kultur. Samtidigt kan han inte låta bli att slänga in ”lågheter” i den modernistiska dikten, till exempel könsord målade på väggarna i gamla Pompeji (som återges i sin ursprungliga visuella form i Akademiens utgåva). Detta är en viktig aspekt av Ekelöfs författarskap: han blandar genomgående högt och lågt.

När jag slagit igen Akademiens utgåva känns det lite som om jag följt en källåder i författarskapet. Redan i ”sent på jorden” finns de centrala dragen. Där finns radikalismen och modernismen, anarkismen och mystiken. Ett arbetarhjärta instängt i ett aristokratbröst – eller tvärtom. När Ekelöf är som bäst låter han båda sidorna överbrygga varandra. Som i dikten ”Jag tror på den ensamma människan” från ”Färjesång”. Här skapar han på samma gång en existentiell plattform och en grund för politik:

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.

Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.

Styrkan i Ekelöfs författarskap är att han visar att man först måste befria sig existentiellt innan någon annan befrielse är möjlig. Då är det möjligt att vara ”Non Serviam”, det vill säga ingens tjänare.

Mer läsning

Annons