Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En färd in i sagornas värld

/
  • På fredagen framförde Gävle Symfoniorkester med chefdirigent Jaime Martín Schéhérazade.

Annons

Sagostund i konserthuset. Ja, nästan. Musiken vid fredagskvällens konsert med Gävlesymfonikerna hade hämtad inspiration ur sagornas värld. Nåja, Shakespeare skulle kanske inte hålla med om att hans Romeo & Julia är en saga. Men i alla fall.

Först en stillsam inledning. Maurice Ravels svit "Ma Mère l’Oye". Eller "Gåsmors sagor" om man så vill. Ravel skrev först verket för fyrhändigt piano och lärde några vänners barn att spela det. Han ville också att det första offentliga framförandet skulle göras av barn. Och så blev det. En sexåring och en tioåring spelade stycket vid premiären. Succé och verket skrevs om för orkester. Ravel utgick från barnens favoritsagor, här främst "Törnrosa". Början med den sovande skönheten är vacker på det där lite drömska sättet. Här fint framfört. Men sedan känns det som om resten av stycket inte sitter riktigt på plats. Nästan lite trevande.

Pjotr Tjajkovskij är en av många som inspirerats av Shakespeares kärleksdrama. Chefdirigent Jaime Martín gav publiken en snabb genomgång. Lättsamt och med mycket charm. Tjajkovskij klämde in hela handlingen på 20 minuter. Flöjten var Julia och oboen Romeo. De frenetiska stråkarna och smällande cymbalerna stridscenen. En introduktion som faktiskt gjorde upplevelsen rikare.

Musiken då? Ja, Tjajkovskij kan ju skapa vackra melodier och så också här. Skarpa kontraster mellan kärleken mellan oboen och flöjten och de intensiva stridscenerna då orkestern öppnade alla spjäll och till slut de tvås död och pukornas dödsmarsch bakom kärlekstemat.

Så en riktig publikfavorit. Nikolaj Rimskij-Korsakovs "Schéhérazade" med berättelser ur sagosamlingen "Tusen och en natt". Också här en introduktion av Martín där han berättade att den första skiva hans pappa köpte då de skaffat grammofon var just "Schéhérazade". Och lille Jaime blev helförtjust.

Det här är musik som det är nästan omöjligt att värja sig emot. När Rimskij-Korsakov hittat ett så oemotståndligt huvudtema så vet han också att använda sig av det. Temat, som speglar den mordiske sultanen, återkommer genom hela stycket och sätter sig som armerad betong i huvudet. Här finns allt. Skönhet och brutalitet, stillhet och storm. Åsa Wirdefelt på soloviolin lyste genom hela stycket. Vilken känsla och renhet i tonen. Ja, verket kunde nästan göras om till en violinkonsert.

Många slagverkare i arbete. Ett nöje att se och höra. Tänk vad ett så oansenligt instrument som tamburinen kan betyda för musiken.

Mer läsning

Annons