Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Gävlekväll med tre stora A

/
  • Ariane Matiakh ser vi gärna i Gävle konserthus igen.
  • Anneli Jonsson och Anna Harju, musiker i Gävle symfoniorkester och kvällens solister.

Anna, Anneli och Ariane. Namnen flyter fint ihop, bildar en enhet. Så lät det också när den franska dirigenten Ariane Matiakh tillsammans med Gävlesymfonikernas egna Anna Harju och Anneli Jonsson tog sig an Kurt Atterbergs Svit nr 3 för violin och viola.

Annons

Kurt Atterberg var ingenjör och blev byrådirektör för Patentverket. Men han hade fler strängar än så på sin lyra. Kompositör, cellist, kritiker, dirigent och grundare av organisationer för musiker var annat han kunde ta med på sitt visitkort.

Sviten för violin och viola skrevs ursprungligen 1918 till nobelpristagaren Maurice Maeterlincks religiöst laddade mysteriespel Syster Beatrice. Några år senare arbetade Atterberg om den till den form vi möter här. Första satsen är långsam, fylld av knappt återhållna känslor. Stråkarna dova bakom de två solisterna. I andra satsen tar solisterna mer utrymme där violinen och violan sprider lite ljud över den dova bakgrunden. En känsla av vemod och längtan fyller salen. Tredje satsen snabbare som en dans i valstakt där Jonssons violin och Harjus viola virvlar runt varandra.

Över allt vilar en sorts sorgsenhet. Vackert och gripande och snyggt utfört. Extra roligt att man återigen lyfter fram några av de egna musikerna som solister. Det skapar en särskild kontakt med publiken och visar vilka skickliga musiker som finns i orkester. Och så måste det vara en liten kick för musikerna själva.

Mer vemod så i Tjajkovskijs sjätte symfoni, Pathétique, det sista verk han skrev innan sin död 1893. Här finns känslor i sådant överflöd att musiken lätt kan fastna i självömkan och sentimentalitet. Varje känslosträng dras ut för maximal effekt. Det blir så mycket glasyr på kakan att den dränks helt.

Ariane Matiakh faller inte i den fällan. Redan halvvägs in i första satsen tänder det till när hon låter orkestern gå igång för fullt efter det stilla parti där bara klarinetten hörs. Det är som om en elektrisk stöt går igenom orkestern och publiken. Andra satsen en ganska typisk Tjajkovskijvals innan tredje satsen slår till med full kraft. Här möter vi en nästan segerrusig marsch med krigiska undertoner. Ungefär som i overturen till 1812 där kanonerna kommer in eller i hans Marche slave.

Sista satsen präglad av sorg innan musiken sakta tynar bort. Matiakh får fram alla känslor utan att hemfalla åt gråtmildhet. Hon ser också till att bleckblåset får den kraft musiken behöver. Hennes energi och inlevelse smittar också av sig till orkestern .

Det här var Matiakhs första besök i Gävle. Kanske kan man hoppas på fler.

Mer läsning

Annons